Ljusen fladdrar till. Vindens väna tunga slickar mig i ansiktet.
Det är kallt. Bredvid mig sitter min vän, min följeslagare, min älskade.

Vi sitter i tysthet och betraktar den stjärngnistrande natthimlen, den snötäckta frusna sjön och stearinljusen som vi har tryckt ner i snödrivorna. Det är vackert, jag ryser.

Fleecejackan jag bär håller inte vinden ute, men det gör inget, hon sitter ju bredvid mig. Hon värmer mig, min kropp, min själ. Jag håller hennes hand, kysser den försiktigt.
Vi sitter ofta här på parkbänken med ett par värmeljus och något att dricka, den här gången blev det päroncider, men det är egentligen för kallt för det. Varm choklad hade passat bättre.
Vi förstår varandra precis, hon och jag. Hon följer med var och när jag vill. Jag älskar henne.

Jag häller den sista skvätten av den stickande, kolsyrade drycken. Lågorna har slocknat nu, och det enda ljus man ser kommer från husen på andra sidan bron, en avlägsen gatlykta och de ännu mer avlägsna stjärnorna. De befinner sig så långt bort från oss, från mig, och från varandra. Ensliga och ensamma.

Temperaturen måste ligga runt minus femton nu, för kylan biter kraftigt i mitt ansikte och i mina fötter. Vi börjar gå där ifrån, dra oss hemåt. Hon följer med hem till mig.

Om det ändå vore på riktigt.