Hon är egentligen inte vacker, inte på riktigt som en kvinna skall vara. Varken smal eller med ett feminint yttre, istället platt på alla kanter där det borde ha varit former och några bröst har hon då rakt inte. Så för att fullständiggöra en personlig charm har hon köpt sig ett par alldeles för stora glasögonen, vilket markerar hennes trötta ögon som dagligen vandrar fram och tillbaka över dataskärmen. Hon brukar under sina trettiosex arbetstimmar fundera på om livets mening verkligen är att knappa siffror och ideligen fylla på papper i kopiatorn, men hon kommer aldrig fram till ett svar eller antydan till en teori. Så när hon blir uttråkad frågar hon sina kollegor under lunchrasten om livets stora mening, men de är inte alls intresserade av att prata om sådant där. Istället fortsätter de sina samtal om barnens magsjuka och makens glömska medan hon sitter där vid matbordets högra kant och önskar att hon också kunde klaga lite över kärlek och familj.

Men vad har hon att säga
som bara lever i hemlighet

För det finns ingenting mitt i mellan det verkliga livet och tomgången som drar henne framåt när hon tar tåget in till Göteborg ifrån en omarkerad liten stad. Hon sitter alltid på samma plats och pratar med en liten man som är både försupen och halt. Han kommenterar vädret och hon nickar medgivande tillbaka som svar medan hon drömmer sig bort någonstans där ingen annan tidigare varit. En plats som inte handlar världsligheter såsom växthuseffekten och Sveriges rättsystem, utan någonting så mycket mer obetydligt som hennes egen växande mage. Om hon varit med barn hade det varit en sak, men det var hon inte. Inte det allra minsta. Bara väldigt, väldigt ensam. En ung kvinna utan namn, för alla andra i alla fall. För egentligen heter hon Mia, men kallas bara för hon, eller du eller den. Det brukar Mia förstås inte bry sig så där fasligt mycket om, men ibland önskar hon att någon bara kunde säga hennes namn och visa att hon lever.

Ändå hade hon inte blivit mer tillfreds med sitt liv,
för det finns bara en man som får henne att älska livet
Och det är varken mer eller mindre än varje tisdags kväll

Denna någon är högt uppsatt inom företaget och bär alltid kostym med en passande slips. Han är gift och visar upp en vacker guldring på vänsterhand medan han går runt med sin viktiga portfölj. Det vill säga att han själv tycker att den är väldigt viktig, trots att den inte innehåller mer än barnens färgladda teckningar från dagis och en högljudd mobiltelefon som alltid ringer vid fel tillfälle. Daniel som han heter tänker varje dag på denna vackra kvinna som sitter utanför hans kontor och knappar på ett tangentbord där bokstaven ”ä” försvunnit någonstans. Han kan inte hjälpa att sina drömmar alltid söker sig innanför hennes tunna linneblus eller bh:n han anar där under. Nog för att han är en gift man, men likaså alldeles för upphetsad för att kalkylera och dividera löner och bidrag, när han tänker på hon som heter Mia.

Det vackraste namnet i hela världen,
om man frågar Daniel som skrivit hennes
tre bokstäver femtiotvå gångar
i sin välanvända almanacka i fårskinn

Ja, för det är sådana almanackor som framgångsrika män köper på NK i julhandeln och som tyder på att åldern börjar ta ut sin rätt. Ändå är Daniel bara trettiofyra år gammal, men tycker sig redan hitta ett eller två gråa hårstrån i sitt bruna virvelvarv till hår. Inte blir det bättre av att hans fru inte längre vill ha ljuset tänt om kvällen när han börjar kyssa henne så där ömt som en make skall kyssa sin hustru. Han vet att det inte är någon kärlek i hans sovrum, utan kyla kommande ur fönstret som alltid skall vädras. Det är det som är skillnaden med Mia. För när hon släpper ut sitt hår ur alla uppsättningar och spännen, känner han sig helt och hållet utelämnad. Han som alltid är så välorganiserad, trevlig och lojal kan plötsligt släppa sitt skal och leta reda på det som finns där innanför. För Mia anstränger sig för att hitta det som ingen tidigare sett medan hon stolt visar upp varje liten del av sin nakna kropp. Något som hon aldrig någonsin skulle våga utanför rummets fyra väggar.

Och han tycker att hon är vacker
Nästan i alla fall

För dessa två älskar varandra ut över allt förstånd, men ingen av dem skulle våga sätta det på ord. För de träffas inte mer än varje tisdag på ett litet hotell i utkanten av stan. Ett sådant ställe som inte är till för kärlek och det blinkar till i ett par stora neonskyltar när de parkerar Daniels moderiktiga tjänstebil. Hotellägaren nickar välkomnande från sin skinnfåtölj och hänvisar till ett nystädat rum. Där möter de varandra utan förbindelser och krav. Bara en nybäddad säng och två vilsna sinnen som vill stänga ut den riktiga världen under en timma eller två. Allt medan Mia kysser sin älskandes kind med frusna läppar och han, smakar på hennes kropp. Försiktigt och fundersamt som om han vill känna alla smaktillsatser av en mycket speciell bakelse. Allt utan att ägna en tanke åt vad de stängt utanför och lagt åt sidan. För det är av en anledning som det riktiga livet endast kan finnas till under sena tisdagskvällar. Ja, Daniel har ingått äktenskapet med Gud som vittne och Mia dragit ned en småbarnsfar i sin säng. De båda vet att det inte är är rätt mot någon, men när de ligger där under täcket ser de bara varandra. Det känns som om världen utanför stannat upp för ett ögonblick och det har den kanske.

För ingenting är som vanligt
när en man gett en kyss till
kvinnan han verkligen älskar