02.00
Det är kallt, även för att vara en februari natt. Mina ben rodnar under kjolen. En bil stannar till. Han är punktlig.

02.45
Liggandes på rygg. Stönandes. Det är så han gillar det. Denna man i brun kostym och Calvin Klein kalsonger. Låter jag kanske okänslig? Han har ju faktiskt ett namn … även om jag inte minns det. Det är ändå inte så att vi skall gifta oss, skaffa barn, hus och Volvo, utan bara dela en kondom. Så enkelt är det; sex. Enkelt sex. Bekymmersfritt. Inga tankar, inga känslor. Inget ”Gillar han mig” och ”Fjärilar i magen”. Bara sex. Sex för pengar.
Tycker du att jag är okänslig nu? De gör de flesta. Inte för att någon vet hur jag spenderar mina nätter, men ändå så pratas det, viskas och ryktet sprids. Samtidigt är det ingen som bryr sig. Varför skulle de? De är upptagna med sina liv. Jag med mitt. Föresten så är jag bra på det, sex alltså. Jag vet hur killar vill ha det och de blir alltid nöjda, betalar rejält och kommer tillbaka. Tillbaka till min lägenhet. Två rum och kök och grannar som inte lyssnar. Trots att väggarna är tunna.

02.49
Han andas tungt, denna … var det Niclas? Johan? Patrik? Hans händer greppar mina bara bröst och vrider som om han tror att jag är en ratt. Men jag säger ingenting. Det är sex och inget prat. Prata gör deras fruar, det är därför de går till mig. Ligger i min säng, svettar ner mina lakan och kommer på mitt ansikte. Jag tar extra för det.

02.54
– Smek dig själv, beordrar mannen och jag lyder.
Mitt stönande blir trovärdigt, vilket gör honom rent av galen av åtrå. Och jag är nöjd, snart skall jag få ligga i min säng. Ensam. Äntligen!

03.00
Han tackar för sig, betalar, 1800 spänn, och kysser mig god natt. Jag ser honom gå genom nyckelhålet och funderar över vad han går hem till. Han är gift, det vet jag. Och han älskar mat, det syns. Han är nästan skallig och liknar mer en gris än en man. Men pengar har han. Har inte alla fula, medelålders män det?

03.10
Jag kryper ner i sängen. Den är kladdig. Och jag känner mig äcklad. Kan inte sova. Ligger och tittar i taket. Räknar fuktfläckarna, andas i takt till väckarklockan. Jag kastar av mig täcket och går naken till duschen. Det är inte som hemma. Mitt gamla hem. Där hade vi ett badkar med ett blommigt draperi och en massa gröna växter. Det kändes som ett uppslag ur en modetidning från 60-talet. Fast utan kärnfamiljen förstås.

03.20
Vattnet bränner mig hud, likt en tjur som skall märkas. Jag skrubbar med svampen, river med naglarna och gnuggar med handflatorna, men jag blir inte ren. Ren från den osynliga smutsen som jag vet finns där. Den ligger som ett lager damm över min kropp. Det är inte förrän huden flagnar och jag börjar blöda som det känns bättre. Som om min kropp renas, inifrån och ut. Såren rivs upp från tidigare nätter och tvålen svider. Ändå vägrar jag att lämna duschen. Istället väntar jag tills vattnet blir kallt. När jag väl stänger av kranen är mina händer helt skrynkliga och kroppen rödflammig.

03.57
Öppnar kylskåpet. Det är tomt förutom för en tub majonnäs och sur filmjölk. Men jag bryr mig inte, är ändå inte hungrig. Istället känner jag abstinensen som skriker och befaller mig att få sig en dos. Samtidigt försöker jag stå emot. Det fungerar i två minuter.

04.03
En liten, vit burk ligger gömd mellan fodret och tyget på min soffa. Jag blir tvungen att lägga mig ned på mage för att kravla ut den med pekfingret och tummen. Och där blir jag liggande, på min röda syntetmatta från Rusta. Kroppen skakar och pillrena vibrerar i handflatan. En näve av stadens bästa piller. I alla fall om man frågar Felix, min langare och kund. Han känner allt och alla och gör sin egen mix. Jag tar tre stycken; en röd, en blå, en vit.

04.22
Hög. Svävar på moln och flyger från sängen till soffan till matbordet till bokhyllan Billy. Allting snurrar. Jag snurrar. Runt, runt, runt. Sätter mig på fönsterkarmen och ser ner på bilarna som påminner om små legobitar. De lyser starkt. Så antagligen är det inte legobitar utan eldflugor och älvor, som Tingeling. De flyger på gatan, fram och tillbaka. Upp och ned. Letar efter Landet Ingenstans och Peter Pan. Jag får känslan av att de är inom räckhåll, utan att egentligen se dem skarpt. Tanken på att fånga Tingeling är mer berusande än någonting annat. Så jag böjer mig framåt. Sträcker mig lite till, bara lite, så jag kan nudda dem med fingertopparna. Men istället så faller jag och kommer närmare än jag vill.