När vårens och sommarens fälttåg är utstått
och kylan krymper mitt nakna bröst,
då träder jag in i min drottnings högslott
för värme och vila och ro och tröst.

Hon stänger de väldiga portar bakom mig
som eka ödsligt i slottets sal,
och ljudet från låsklinkan slutligt ter sig
som murar och bålverk mot gårdagskval.

Hon för mig så varsamt till inre gemaken
med vägg av sköraste silkesvåd.
Där tänder hon ljusen på guldljusstaken
hon smitt av sin finaste levnadstråd.

Och hennes är elden som brinner på härden;
den brinner ljudlöst av ädelt trä
och lyser och värmer vårt slott i världen,
och snart kan hon sova i krigarens knä.