Undangömd, ja bakom slöjor och berg;
vid ett staffli i rummets skymda vrå.
Där står hon, Konstnärinnan, då hon målar
- tag efter tag.

Det som först var tomt fylls nu av färg;
Grön och blå, röd och vit och svart och grå…
Hon ler, Konstnärinnan, när hon målar
- dag efter dag.

Jag stirrar, kall i både ben och märg;
Det hon målar, kan det vara så?
Då hon ler, Konstnärinnan, när hon målar,
- jag, bara jag.

Med sitt leende målade hon mitt livs porträtt.