Varför sa jag inte som det var?
Varför sa jag inte bara att jag inte VILLE??
Vad var jag rädd för? Att något ännu värre skulle hända?
Att han…han…nej, jag förmår mig själv inte ens att nämna det äcklets namn, nu mera. Jag vill helst bara glömma alltihop. Men hur ska jag kunna glömma det här? Säg mig någon hur ska jag kunna det? HUR?


Jag var på en fest för cirka sju veckor sedan, och jag har fortfarande inte glömt det som hände. Min väninna bönade och bad mig att jag skulle följa med dit. (Förresten så ville jag själv se vad det var för några hon har umgåtts med det senaste året) Dum som jag var (är) trodde jag på hennes ord, (och jag följde med, fast jag protesterade först och var tveksam) att: ”Ingenting kommer att hända dig…jag lovar” Och ” De har sagt att om du inte vill eller har lust att snacka sex så, gör de inte det med dig!”. Ånäe, inte skulle de göra det inte!

Fattar inte hur i helvete jag kunde vara så…så, blind och inte se vad som händer runt omkring mig. Och hur i helvete jag kunde vara så,…
så, döv att jag trodde på hennes ord?! Att det här var min första ”fest” ute bland sociala, trevliga och snälla personer som inte skulle göra en fluga förnär. Trodde jag. De respekterade i alla fall mitt sällskap och ”bjöd in” mig i deras gäng (att bli 1 med dem känns det som) bland alla andra som inte hör hemma bland ”normala” människor. Och jag tänkte för mig själv medan jag var där ”Är det någonstans som jag ”passar in” så är det nog här, bland alla andra knäppgökar!” Fattar fortfarande inte varför jag i h – vete gick med på att åka dit. Jag måste ju vara ”dummare än en ko!” Rättare sagt, jag gör mig alltid dummare än vad jag är. Det säger morsan i alla fall.

Ibland vandrar tankarna kring,
om jag har någon annan skada eller sjukdom.
Ja, jag har ju astma och allergi, så det är säkert inte helt omöjligt,
att jag har fått en släng av någon Cp-skada eller nåt annat.
Men, jag ville följa med på ”festen” för att se vad det är för några konstiga prickar som var där. Trots allt, har min väninna berättat (nästan) allt om dessa underliga människor, hon har berättat så mycket gott om dem. Hon tror gott om nästan alla människor hon stöter på i sitt liv. Men, det ska hon akta sig noga för att vara så godtrogen mot allt och alla. (Jag är det också men, jag är på min vakt varje dag).

Nu är det såhär att jag har berättat för henne vad som hände mig under festen. Att hennes nu före detta vän gick bakom eller han smög bakom hennes rygg, rättare sagt. Han bad henne att hon skulle hålla för öronen, (ja, hon är ju blindo, så då får hon hålla för öronen i stället) hon kunde ana ugglor i mossen, att det var nåt skumt på gång vill säga. Men att hon inte riktigt visste vad det var.

Det hela hände när vi hade varit där i ungefär en timme eller så…(kommer inte ihåg exakt). Självklart var jag väldigt blyg, (som jag är inför nya möten med människor) och jag försökte att inte bry mig om småsaker som att dendär äckliga fula fisken gav mig en puss på kinden. (Jurk, säger jag) Och att han fjäskade för mig, och han tyckte att jag var ”guda söt” som han sa. Och det äckliga var att han…tyckte att min ända var fin! Jurk! Aldrig att jag sätter min fot (ända) där de är igen!! Då, i början av festen så rörde han mig inte i alla fall. Och så länge han eller någon annan inte gjorde det så var det okey.



Men, så kommer vi till det där, mennett… han sa till mig och min väninna att vi skulle följa med honom in i ett annat rum ”där – vi – kunde – vara – ensamma – och – ostörda” och jag spelade ännu mera blyg och ville inte låta mig luras till nåt jag inte ville, och dumma som vi var (är) följde vi snällt med honom in… inte först, men sen.


Han sa först att han bara vill ”snacka” lite med oss om en grej. Typ.
Fan heller att han ville det!!
Först så satte jag mig på den andra sidan av sängen där han inte satt.
Och min väninna stod vid väggen närmast dörren, så att hon kunde springa fort ut om det skulle hända nåt. Då bad han mig att gå dit där han satt på sängkanten, och dum som jag var igen, gjorde jag det. Jag ställde mig först mot väggen med ryggen vilandes emot, och utan att jag hann blinka så var hans hand där i min byxficka och han drog mig snabbt som blixten intill sig. För att i nästa steg, som han naturligtvis hade räknat ut, kunde han lägga sin hand först nere på ländryggen för att sedan med sin hand kunna snyggt glida ner över min ända.

Och där stod jag, vid honom, den snuskhummern. Att jag kunde vara så dum och låta honom klämma på min ända! Det var ju inte ens skönt, det han gjorde. Men, jag vågade inte säga något till honom. Jag vågade inte be honom att sluta, jag blev så ställd och chockerad i den situationen. Så medan jag stod där nära honom…(ja, jag satt ju nästan i hans knä…äcklet) så lutade jag mig mot väggen och till slut lyckades jag att flytta mig från honom, och jag ställde mig mot väggen med ryggen
(och ändan) emot. Det var kanske en halv meter mellan sängen och väggen eller nåt sånt, det var inte långt ifrån i alla fall.
Det kanske gick en minut eller två så var hans hand i min byxficka igen och han försökte dra mig intill sig, men jag ryckte tillbaka och stod kvar. Varför i h – vete flyttade jag mig från sängkanten som jag satt på först? Och varför i h – vete gick jag med på det här,
över huvud taget? Varför lät jag mig luras av honom… att han ”bara” ville snacka med oss?

Innan detta hände så satt vi i köket,
och snackade med människorna som var där.
Han frågade ut mig om en massa saker som t.ex. ”Du är oskuld va?”
Och han sa b.la. så här också ”Du vet hur man gör när man runkar en kille va?”...och så frågade han mig ”Om du har tryggat upp en kille så att han får stånd…hade du fortsatt att gå hela vägen?” Jag tänkte för mig själv ”Vad fan ska jag svara på det? Jag som inte ens har kommit så långt med någon?!”

”Så långt kom jag inte med min före detta pojkvän ens!”
Ja, shit the same!!
Den här människan är ju för helvete sexfixerad!”
”Jaja, inte undra på vart min väninna har fått sina idéer ifrån”
Man blir ju som man umgås” Var det någon som sa.
(Från värdens bästa ungdomsfilm: Fucking Åmål) Så därför ska jag aldrig mera umgås med dem igen, förutom min väninna då. Henne släpper jag inte i första taget. (Hon har ju i alla fall inte rört mig.) För jag vill inte bli som de är, som bara snackar om sex hela tiden men, har man inte fått sig ett skott på år och dar så är det väl klart att man snackar om det. Det räcker länge och väl att jag skriver om det, men aldrig att jag
utför det i praktiken! (Ja, inte just nu i alla fall.)
Inte skulle jag behöva klä av mig alla kläderna,
och blotta mitt innersta, hemliga rum för dem?

För det kändes precis som att jag gjorde det. När jag berättade att jag var…oskuld (ja, jag skäms inte över att jag fortfarande är det. Man ska göra det när det känns rätt och när man vill och inte vara dum och naiv så att man ångrar sig sedan. Den finns där bara en gång, och det ska man ta vara på.) etc. Eftersom han frågade mig…så varade jag.
Varför i hela friden var han tvungen att veta det? Det är ju för fan helt sjukt!

Egentligen visste jag inte vad jag skulle svara på hans frågor.
Det var ju lite intimt om man säger så. Men, jag svarade det så här…
”Om jag hade gjort det, gått så långt så hade jag fortsatt.”
Fast, egentligen så vet jag inte om jag hade det.
Och han sa ”Här är en normal tjej”
Jag tänkte ”Normal och normal…han skulle bara veta vad jag egentligen tänker i min tystnad!” Efter en stund när han hade predikat färdigt om sex och hemligheter, så tog han sitt ölfyllda glas och gick till storarummet. Men, innan han gick ut där ifrån så kysste han mig på kinden och sa ”du är en söt tjej”.

Jag flyttade mig ännu längre bort ifrån honom, när han hade gjort det där. Jag trodde att jag visade tydliga signaler, att jag inte var intresserad av att ha någonting ihop med honom.
Jag och min väninna och en annan kille i vår ålder typ 23 år, satt kvar i köket bland ölflaskor, sprit och ciderflaskor som stod på bordet. Som tur var eller kanske som otur var fanns där bara starkcider och starköl, och sånt. Vi snackade med varandra. Och jag tyckte att han var söt. Jo, han, som jag inte vars namn vill nämna, han frågade mig också var min gräns, hm… åldersgräns gick. Hur gammal eller ung pojkvännen min får vara. På den frågan svarade jag ” tja, han får vara mellan 19 och 27 år” För jag vill inte vara med en gammal gubbe på 35 – 45 år!”

Fast egentligen vet jag att jag tycker att det är äckligt och jag skrider över min, ”åldersgräns”. Om jag skulle ”råka bli kär” i någon som är 36 år till exempel, eller när någon annan i den åldern typ 35/ 44 år blir kär i mig! Jurk! (Det har faktiskt hänt!!)
Om jag säger så men, kärleken har inga gränser! ”Det är bara fantasin som sätter gränser!” Men, för mig är det viktigt. Men, det verkar ju inte att vara bättre än att äckliga gubbar på 35/45 år tycker att jag är, ”snygg & sexig”. Varför är det så?
Jag själv har ingen aning. Kanske är det för att jag är svag och inte vågar säga emot om de skulle få för sig att göra nåt med mig. Kanske för att jag inte utstrålar självförtroende, självsäkerhet och pondus. Och för att jag är lättillgänglig? Ja, lättlurad alltså. Ja, inte vet jag egentligen.

Efter en stunds snackandes med den där killen i vår ålder, gick jag och min väninna ut från köket. De rökte på balkongen och jag var tvungen flera gånger att säga till de att stänga dörren, för att jag inte tål att andas in röken! Men, vill de se när jag får ett astmaanfall så är det upp till dem. Ja, min väninna var tvungen att gå på toa och jag ställde mig utanför dörren…(fast hon låser ändå, hon är inte rädd för att bli inlåst. men det är jag som har klaustrofobi.) så kom han…den där som jag inte kan nämna namnet på, ut i hallen där jag stod. Han stod en bit ifrån först, men efter ett tag när ingen annan såg gled han snyggt fram till mig och sa ”Du har en fin rumpa!” och det gjorde han flera gånger. Jag visste inte vad jag skulle säga och han sa ”Ta det som en komplimang bara!” Jag sa ingenting men jag tänkte tyst för mig själv ”Jäkla äckel!”

Det tog ett bra tag innan min väninna kom ut från toan, och under hela den tiden kanske en kvart/tjugominuter så gick han fram till mig ett antal gånger och sa ”det där”. Och jag stod blickstilla och rörde mig inte ur fläcken förrän min väninna kom ut. Det jag gjorde också var att jag tackade och tog emot hans komplimang, men att det sen skulle hända, det hade jag ingen som helst aning om. Jag kunde också bara ha struntat i honom, inte brytt mig om honom helt enkelt. Sen gick det en liten stund sen sa han ”Kan vi gå in här?” han pekade in mot festvärdens sovrum. Jag stod i köket och tryckte i dörröppningen. Jag visade mig blyg och tyst men det hjälpte tydligen inte, så han sa ”Det är en sak jag vill snacka med er om”
Sak? Jovisst. Säkert hörru!

Jag visste inte hur jag skulle bete mig i den situationen. Visste inte hur jag skulle göra för att han skulle förstå att jag inte ville. Jag flyttade mig ifrån honom, jag undvek att vara alltför nära honom på den kvällen. Jag var tyst och blyg och försökte att inte visa nåt intresse av det som dem pratade om hela kvällen igenom. Jag trodde att jag visade tydliga signaler på hur jag ville ha det eller rättare sagt hur jag inte ville. Men, ikke då! Han brydde sig tydligen inte ett dugg om det. När vi sedan gick in i festvärdens sovrum där det hela utspelade sig…det var lite som att spela teater också. Jag ställde mig först mot väggen med ryggen emot och nästan genast innan jag ens hunnit blinka så var hans hand i min byxficka och han drog mig snabbt intill sig, så att jag stod med kroppen mot honom och han beordrade min väninna att hon skulle hålla för öronen. Jag är säker på att han hade räknat ut allt innan han gick till handling.

Jovisst, han hade druckit men det märktes inte på honom att han var full, (som han berättade efteråt.) men att han hade räknat ut allt och att han ville att min väninna skulle stanna kvar i rummet det förnekar han. Det är droppen som får bägaren att rinna över!! Och det är helt uppenbart att han utnyttjade våra handikapp för att göra det han ville, och tyckte var kul.
Det var så han uttryckte sig på telefonen när dem pratades vid. ”Sånt händer på alla fester, och när jag och mina polare gör såna saker så skämtar vi ju bara! Det är inget som man ska ta på allvar över huvud taget! Det går inte att undvika! Om ni går på fler fester så ska ni själva få se att det händer överallt!”

Det där tror jag så mycket jag vill på! Jag litar inte på honom, vet inte om jag ens vågar möta hans blick igen. Det var välan tur att det inte gick mycket längre och det sa han också i telefonen ”Jag hade inte velat gå längre med henne, jag är inte intresserad ens av henne men, att hon tar det så som hon gör…det har jag aldrig tidigare varit med om andra som har gjort.”
Min väninna uttryckte sig så här då ” Har du aldrig stött på motsatsen? Att någon har gjort motstånd när du har trängt dig inpå dem?” Då sa han så här ”Nej, inte direkt…inte förrän nu! Det här är första gången någon har reagerat så starkt som HON har gjort!”
Jag kan förstå att han hade druckit men, han var inte så full som han säger att han var. För då hade han inte kommit ihåg det här ju!
Eller hur?

Efter ett tag stod jag inte ut längre så jag lutade mig mot väggen och lyckades till slut att flytta mig helt från honom, för att visa att det räckte nu. Och efter en liten stund så var hans hand i min byxficka igen och han försökte att dra mig intill sig ytterliggare en gång. Men jag stod kvar och drog tillbaka för att visa att jag inte ville mer. Sedan när vi var på väg ut så tog han på mitt vänstra bröst och undrade ”Hur kändes det? Var det skönt?” Vaddå skönt? Tänkte jag. Jävla idiot, vad i hellskotta gör du? Sedan sa han till min väninna att hon kunde ta bort händerna från öronen.

Om hon hade gått ut innan det här hände och han hade stängt dörren undrar vad han hade tagit sig till? Jag hade i alla fall inte velat vara med honom ensam där inne, inte med det äcklet i alla fall. Men, hade min väninna verkligen gått ut när hon frågade ”Ska jag gå ut?” Han hade sagt till oss att han bara ville prata med oss om en grej eller rättare sagt han ville prata med MIG om en grej. En hemlig grej. Det var där hans undertext låg, det visade han hela tiden. Han sa en sak men, menade något helt annat.
Fy, Fabian vilket äckel han är! Vilket jävla svin!!!!!

Jag kunde inte berätta det för någon direkt efter att det hade hänt.
Jag var för omtumlad och chockad för att kunna dra upp det just då, och när alla andra var där också till på köpet. Så efter att det hade hänt så ville jag inte stanna kvar där en sekund till, och just då ringde min mobil. Som tur var, var det mamma som ringde och frågade om hon skulle komma och hämta oss. Fast det tog ett tag innan hon kom. Hon skulle köra min moster hem också, så efter kanske en halvtimme – fyrtiofem minuter kom hon och min moster och hämtade oss.
Men, min moster var med i bilen, så samtidigt som hon körde henne kunde hon likaväl köra hem min väninna, så slapp hon att ringa efter en taxi och vänta i en evighet på att den skulle komma. Så varför inte ta chansen när man har den i handen? Fast min väninna tvekade länge innan hon tillslut gav med sig och åkte hem.
Hon ville ju egentligen stanna, och det kunde hon ha gjort också
Men, jag ville hem!! Direkt!!

Men, sedan några dagar efter så hade hon fått reda på att det hade blivit ett stort bråk mellan några personer där…som var rätt så packade om man säger så. Så, då tyckte hon också att det var nog tur i oturen att hon åkte med oss. Jag, för min del ville inte stanna kvar där en sekund till…och det kan man ju förstå så här i efter hand.

Dagen efter när jag hade tänkt efter noga, så började jag känna mig äcklad av det som hade hänt. Jag kunde inte tänka klart så jag gick ut…i regnet! Jag älskar att gå ut när det regnar. Att känna doften av regn, är lika härligt som att känna doften av nytvättat hår eller vad som helst.
Jag var verkligen äcklad av det här, och jag blev så rädd att jag började att gråta en skvätt ute i regnet, där kan ju ingen se någon skillnad när det regnar. Jag gick ensam för jag behövde vara ensam och tänka och då kom bland annat den här dikten fram:

Min ända i hans äckliga händer.

Det hände igår, nåt äckligt ni förstår…
att jag bara kunde låta det ske!!
Hur kan man va så dum och blind och,
inte se, vad som händer?

Efter ”den där” incidenten igår,
känner jag nu hur illa jag mår,
och hur det i min mage sig vänder.

Usch, så perverst och äckligt det var,
att vila min ända i hans,
äckliga händer!!

7/8 – 05

Så nu kan man förstå varför jag kände som jag gjorde.
Så, några veckor efter att det hade hänt så pratade min väninna med den där äckliga människan som jag inte vill nämna namnet på. De pratades vid i telefonen och han…erkände till slut! Yazz!! Säger jag. Äntligen erkände han vad han hade ställt till med för spektakel. Någon vecka efter att det hade hänt, så addade jag honom till min e-post. För jag ville snacka med honom om det som hade inträffat på festen. Det gjorde jag och vi snackade om det som hade hänt. Och jag tog emot hans förlåtelse…nästan, men jag tror inte riktigt på honom att han var så full som han sa att han var. I såna fall hade han ju inte kommit ihåg att han klämde på min ända!


Alltså den här incidenten inträffade lördagen den sjätte augusti tjugohundrafem. Fatta att jag höll på att spy dagen efter. Jag hade svårt för att sova den kvällen när jag kom hem. Jag har inte berättat det här för mina föräldrar om det som hände…än. Och det kommer jag aldrig att göra heller. För då kanske de förbjuder mig att vara med min väninna? Vem vet? Men, ingen ska hindra mig från att göra de saker som jag vill göra!!

Några dagar senare skrev jag denhär dikten:

”Se, men inte röra!”
”Se, men inte röra”
Ingen ska få mig förstöra!
Jag ser det klart framför mig, hur det äcklar mig.
När du min ända ville beröra.
Visste ej i den situationen hur jag då skulle göra.
Men nu vet jag tills nästa gång att:
INGEN SKA FÅ MIG NÅGONSIN MERA RÖRA!!!

9/8 – 05

Det är de enda dikterna som jag skrev om den festen.
Hur skulle jag visa för honom att jag inte var med på noterna?
Jag blev så ställd och chockerad i den situationen, så jag visste inte hur jag skulle göra eller vad jag skulle säga till honom för att han skulle fatta att jag inte var intresserad.
Jag vågade inget annat göra än att bara stå där blick stilla och låta honom göra det där som han gjorde på mig. Det jävla svinet!! Jag har fått honom att känna sig som om han vore en våldtäktsman. Och det är ju hans eget fel. Mitt fel var det också för jag gick med på det, men han frågade inte ”Får jag ta på din ända?” det kanske man inte frågar om, man kanske bara gör som man känner, eller? Jag hade aldrig gjort nåt sånt utan att veta om personen i fråga var med på noterna eller inte.

Jag lovar och svär (Faaan, jävla skit!)
jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag skulle inte ha följt med dit, jag skulle ha litat mer på min intuition och jag kände på mig att något skulle hända. Jag var nervös för jag visste hur det skulle bli. Det är bara sprit, sex, hög musik, rök genom hela lägenheten/huset och som kaka på moset blir det en jäkla fylla.
Dagen efter har man huvudvärk så det knakar och man ligger och spyr, och jämrar sig över gårdagen, det lilla man kommer ihåg av den.

Tur för dem som inte drack någonting och som gick efter tre timmar. De kommer ihåg jäkligt mycket av det som hände där, ögonvittnen kallas det. Fast jag funderar över en sak…om de här personerna kommer från en annan planet i vår galax!? Det kan man verkligen undra! Kommer aldrig att vilja ha något med dem att göra igen men, jag vet ”man ska aldrig säga aldrig!” Fast jag vet att jag aldrig kommer att ha någon närmare kontakt med äcklet i alla fall. Och det var ganska dumt av honom att smyga bakom ryggen på en nära vän. Han förstår själv inte allvaret i det hela. Han tycker att jag är konstig som reagerar på det sättet jag gjorde. Borde egentligen ha sagt till direkt att jag inte ville. Jag borde ha tagit bort hans hand, Varför tog jag inte bort hans äckliga händer? Då jag kände att det inte stod rätt till!?


Men, han erkände ju till slut. Och om han ville behålla min väninnas vänskap så var han själv tvungen att berätta det för henne. Såklart att hon blev förbannad på honom, när hon fick veta det efter två dagar utav mig. Fatta så himla dåligt jag mådde efter det här. (Ja, jag berättade efter två dagar om det som hade hänt, men det har ingen av oss sagt något till dig om).

Hon själv kände också en del skuld för att hon hade dragit dit mig. Inte trodde någon av oss att något sådant skulle hända. Det är lite därför som jag sällan vistas ute på sådana tillställningar. Jaja…nu är det över i alla fall, och jag kommer aldrig mer att umgås med dem, och det vill jag inte heller.

Jag ville ha min hämnd, det var jag som fick honom att känna sig som en våldtäktsman! Jag suckar av lättnad, att äntligen kunna lägga allt detta bakom mig.

End of story.

Jag njuter i min ensamhet av att han äntligen erkände!

Nu har jag äntligen fått frid!

Novellen är skriven: 14/9 - 05