Tittade på tv-kanalen History härom kvällen där en dokumentär visades om det forna Tysklands utrotning av handikappade och sinnessvaga under 1930-talet och de experiment som utfördes i koncentrationslägren under andra världskriget. Så fruktansvärda och helt befängda "vetenskapliga" uppfattningar dessa läkare hade då, vill inte riktigt tro att de inte insåg vad deras läkarkår senare i mänsklighetens namn skulle få stå till svars inför. Naturligtvis tog många av dessa läkare, gömda bakom läkarvetenskapens mantel, en chans att få studera människors dolda psyke och även det genetiska. Men tydligen skedde där först en gallring bland sjukhusens patienter. Man delade in de som gick att nå fram till och de, som vid den tidens uppfattning, var bortom all räddning. De sistnämnda hamnade under "handikapp" så som döv, stum, utvecklingsstörd eller förlamade. Med andra ord, efter denna första gallring återstod inte så många. De som inte klarade testerna eller de krav utformade av expertis, skickades i busskolonner till i all hastighet uppbyggt sjukhus långt från nyfinkna ögon och gasades ihjäl. Till släktingar sändes bud om dödsfallen som en naturlig död. Där kunde en sprucken blindtarm anges som en orsak, bisarrt då en del av de anhöriga redan visste att deras son eller bror tidigare hade fått den avlägsnad genom operation. Första busslasten avgick utan problem, alla patienter följde lugnt med. Men när kläderna efter de först ihjälgasade skickades tillbaka till sjukhuset i ett skick där det inte kunde misstolkas av vilken orsak döden inträffat, vägrade många av följande patienter att gå på bussarna, man fick binda fast eller droga dem. Detta visade endast vad fel expertisen hade, dessa sinnessvaga kunde bilda sig en egen uppfattning om sin situation och kände naturligtvis stor ångest och rädsla. Men om man vill vara cynisk så vet även grisar när de skall till slakt. Man tömde ganska snabbt sjukhusen på alla dessa stackars människor och idag har släktingar inga gravar att gå till. Under denna tid spelade vissa personer Gud själv om man så får säga.

När koncentrationslägren började upprättas fick "vetenskapen" ett ypperligt tillfälle att studera människors styrka och svaghet. Instängda som boskap var det bara att underställa sig läkares operationer och experiment. Tvillingar blev tidigt ett intressant ämne. Här kunde man studera genetiska fenomen, varför t.ex. den ena av tvillingpojkarna hade en underbar sångröst men inte den andra. Man utförde operationer på en av dem i ett tvillingpar och gjorde därefter jämförelser med den andra. En man berättade om sin bror, som fått genomgått många operationer, hur han en dag kom tillbaka till baracken som död och där han själv ombads att kasta liket bland de andra döda, men naturligtvis förmådde han inte detta.

Under programmets intervjuer framkommer det att det var en "bristvara" på mänskligt objekt och många läkare blev mycket tacksamma för alla tvillingar man kunde få. Detta spred sig mellan fångarna i lägret och till nyanlända viskades det att om man sa sig vara tvilling fick man leva. En man berättade om hur just han och hans bror lyckades övertyga vakterna om att de var tvillingbröder trots att det mellan dem var ett och halvt år. Än idag har denna man en osäker inställning till "sin läkare", ty som han själv sa under intervjun, han räddade honom från gaskammaren. Hur ställer man sig till sådant?

Det var ingen trevlig tv-dokumentär denna, lämnade en bitter eftersmak i mänsklighetens historia