Det har gått ett och ett halvt år sedan hon satte sin fot på Malltorps högstadieskola. Det är inte bara nu som hon har blivit mobbad, utan det hela började i sjuan och då var det mest pikar om hennes klädstil och talspråk och till och med vilka hon umgås med, och vilka andra som umgicks med henne, hur de kunde stå ut! Ja, hennes egna klasskamrater var inte så ”perfekta” de heller. Vissa typer undrade varför de umgicks med henne. Det berömda ”killgänget” som ställde den frågan till hennes umgänge fick alltid konstiga svar på den frågan.

Till exempel kunde de få sådana här svar:
- Tja, det går bara inte att förklara helt enkelt.
Eller så svarade de såhär:
- Vi vet inte riktigt…varför!?

Okey, låt oss gå tillbaka till Denise, så som hennes liv såg ut innan det hemska hände med henne.


Denise sitter i sitt rum och skriver ett brev, där i hon berättar hur dåligt hon mår, varför hon känner som hon gör efter allt det som har hänt de senaste två åren, i högstadiet och fram till nu. Man kan ju dock förstå hur hon känner sig inombords. I det här brevet, så berättar hon också om att hon tänker ta livet av sig, och hon menar allvar med det hon säger.

I brevet står det såhär:

Brev…
” Nu när ni läser detta brev så är jag borta för alltid och det är försent för att säga förlåt. Men det finns ju ingen som bryr sig om, hur dåligt jag har mått de senaste två åren. Hur kan ni ha det på ert samvete i resten av ert liv? Och hur kan ni vilja göra en annan person illa? Så illa att det går till överdrift!!? Jag hoppas att ni är nöjda nu, nu när ni har fått som ni vill. Att ni inte fattar hur det känns för mig att varje dag vara rädd för att gå till skolan, och bli nertryckt i marken. Jag orkar inte leva längre. Jag vill inte leva längre. Trots allt vet jag att det nu finns någon som bryr sig om mig, men till dig vill jag bara säga att, du behöver inte känna skuld för vad jag nu ska ta mig till. Fast jag tycker så mycket om dig, så finns det inget som kan stoppa mig nu! Här nedan skriver jag upp en dikt:

Ensam, värdelös och hatad.

Vad är jag för en människa som är ensam, värdelös och hatad?
Jag har inget att leva för, ingen vill va´ med mig.
Är jag verkligen så värdelös?
”Denise, hon fattar ingenting, vilken korkad tjej!”
Ingen vill ha mig.

Hur ska jag någonsin kunna bli älskad igen?
Och finns det nån som vill vara min vän?
Ni ser mig inte när ni går förbi, ändå är jag fast i ert nät,
kan ingen släppa mig fri?
Jag vill inte av er bli matad!!!
Fast jag är ensam, värdelös och hatad

Av: Denise Rosén 26/9 – 02

Må bra med det här…för nu känner jag inget mer för det här livet!
Jag tänker ta mitt eget LIV!!! ………….Denise…………


Det är tidigt på morgonen.
Denise går och tänker på var hon ska gömma brevet som hon har skrivit. Egentligen struntar hon i vart hon lägger det och hon vet att i en papperskorg skulle ingen någonsin leta. Och där skulle det ju inte göra någon som helst nytta heller, om hon nu vill att andra ska läsa det.

Det är svårt att välja rätt skåp för man vet aldrig i vems händer det kan hamna, och hon vill inte att det ska hamna i orätta händer så att säga. Men, tillslut bestämmer hon sig för att ändå trycka in det i Linns skåp.
Så pressar hon in brevet i skåpspringan och går sedan i väg, bort mot klassrummet där de andra förmodligen redan har gått in. Det känns som hon har en stor klump i magen som bara har klistrat sig fast och vill inte släppa taget.

Hon sniglar sig framåt mot klassrummet, hon kan inte låta bli att undra vad de andra kommer att göra och tänka när de får reda på det som står i brevet, och att det faktiskt är allvar med det. Hon tröstar sig med att detta är snart över. Hon står utanför klassrummet en liten stund….det går inte att komma försent hur länge som helst…
Engelskalektionen väntar.


Denise stiger in i klassrummet, sekunden innan hon ens har stigit över tröskeln så får hon syn på Linn som sitter näst längst bak i klassrummet, intill fönstret som blickar ut på skolgården.
Hon sätter sig försiktigt och lite tvekande bredvid henne. Linn frågar henne försiktigt för hon ser att det finns något som bekymrar henne.

Linn:
- Hej…hur e det, med dig?

Denise:
- Jo, jag mår bra…svarar Denise, samtidigt som hon lyckas pressa fram,
ett leende på läpparna.
- Jag mår jättebra…säger hon, och försöker att låta övertygande.

Linn:
- Men, jag ser ju att det är nåt…

Denise:
- Det är ingenting…säger hon (och låter en aning irriterad), det är säkert.

Linn:
- Men, du brukar ju berätta för mig om det är någonting.
säger Linn med ömhet och värme i sin röst.

Denise:
- Äsch, jag lovar dig…det är inget.

Linn:
- Är det säkert det? Hedersord?

Denise:
- Ja, på hedersord…jag svär vid bibeln. säger hon och lägger
handen på bröstet.