(Utanför skolan väntar färdtjänsten som ska köra henne hem).

Taxi-Micke:
- Hej Keylie…det är jag som hämtar dig idag.

Keylie svarar med ett uppskattat leende på läpparna:
- Hej…Micke! Vad kul.

Han öppnar bildörren till framsätet och hon går in och sätter sig där. Sedan stänger han dörren och går runt på andra sidan till förarsätet, öppnar dörren och stiger in…startar han taxin och börjar köra Keylie hemåt.

Men, låt oss nu backa i historien och vända tillbaka till skåpet där Keylie stod och slängde in sina böcker, hon var ganska irriterad på killarna.
När hon sedan drog ner böcker och andra läxor som hon skulle ha med sig hem, så följde det med ett brev ner i skolväskan som hon inte alls lade märke till. På vägen hem i taxin (färdtjänsten) får hon för sig att hon har glömt någon viktig läxa i skåpet, hon börjar leta frenetiskt i skolväskan och då upptäcker hon brevet som följde med…kanske var det av misstag? kanske var det en ren slump att den hamnade där? Kanske var det med ren avsikt att någon faktiskt har lagt dit det, så att hon skulle upptäcka det förr eller senare? Men vad hade hänt om hon inte hade upptäckt det?

Keylie
- Vad är det här? säger hon högt och förvånat.

Taxichauffören vänder på huvet och säger förvånat

Taxi-Micke:
-Vaddå?

Keylie:
- Det här…brevet! (Hon visar det för chauffören, ”Micke” heter han)
…Jag kan inte erinra mig om att jag har fått ett sådant här brev.
Jag får bara brev på *punktskrift. Undrar vem det egentligen är till?
Och vem som har skrivit det?

Ja, nu har Keylie verkligen fått något att funder över, undrar vem det är som har skrivit det? Man blir ju lite nyfiken på det.

Keylie:
- Och jag kan ju själv inte läsa det…vem ska då göra det…om det verkligen är till mig? säger hon febrilt.

Taxi-Micke:
- Du får väl be någon läsa det då? Din mamma kanske? Eller din väninna? kanske din bror? Har du några syskon förresten?

Keylie svarar med ett leende på läpparna:
- Jo, jag har en två år äldre bror…Kasper…heter han. När han var ett litet spädbarn fick jag höra att han var lika sprallig som en kasperdocka, och då fick han heta det.

Taxi – Micke:
- Kasperdocka??

Keylie:
- Nej…hihihi…skrattar hon. Bara Kasper såklart.

Också skrattar dem båda en liten stund.

Taxi-Micke:
- Sååå…då var vi framme då…igen! säger han och ler brett och stort.

Han går runt bilen och öppnar dörren för henne, som en limousinchaufför gör för ädla och berömda personer. Han sträcker vant ut armen och hon tar tag i den…och stiger ut ur färdtjänsten.

Keylie:
- Tack…säger hon, och ler…Tack för skjutsen och pratstunden.

Taxi-Micke:
- Det var så lite…sköt om dig nu, och oroa dig inte för det där med brevet. Det ordnar sig säkert.

Taxi-Micke går med henne in till porten och ser så att hon kommer in ordentligt, sedan går han och sätter sig i taxin igen och kör vidare till nästa barn han ska hämta, på en annan skola.