Så många gånger har jag sett den stressade stadsbefolkningen speglas i hans uttråkade ögon när de vilar på fönsterrutan.
Vi vet båda två att han tar på den där ” i – andra – tankar ” - minen för att slippa möta tystnaden som är så oundviklig.
Jag har aldrig orkat nämna det. Precis som allt annat som båda vet, och som båda vet att båda vet.
Radion spelar årets schlagervinnare och omedvetet trummar hans magra , knotiga fingrar mot vaxduken på bordet. Koppen klirrar. Det låter sorgligt. Som en gråt.
Samma kokosboll som alltid, den med chokladströssel på och alltid svart kaffe med en sockerbit i.
Plötsligt mår jag illa. Jag har knappt rört min tekopp.
Servitören, med det blekta håret som står åt alla håll - på precis det sättet som tar en halvtimme att göra i ordning på morgonen - fixerar odiskret blicken på två unga tjejer som dricker kaffe vid ett fönsterbord. De observerar honom direkt och får plötsligt en medvetenhet i varje rörelse de gör. Servitören drar handen genom sitt svall och går ut i köket med ett självbelåtet leende på läpparna.
Illamåendet vill inte avta.
Blicken vilar fortfarande ut genom fönstret och han har inte rört en min sedan jag såg på honom sist.
Hur hamnade han här? Hur hamnade jag här?
Äntligen slits blicken från folkmassorna. Den landar först på servitören som nu med stor entusiasm och disktrasan i högsta hugg styr stegen mot bordet bredvid det med de två uppsluppna tjejerna.
Sen möter den min och jag väntar på vad han ska säga. Men han förblir tyst. Och ett leende smyger genom mej. Jag förstår. Han med.
När dörren slår igen bakom oss drar jag in flera djupa andetag innan vi börjar gå.
Snön som fallit hela eftermiddagen börjar falla tätare. Två små killar springer förbi och skingrar folkhavet.
Han med den röda, stickade mössan slungar iväg en snöboll mot den andra. Det är nätt och jämt en snöboll. Snön har inte räckt till. Han har skarvat med jord och smutsiga löv.
Den träffar ryggen på en gammal tant i päls och högklackade skor. Hon bär på kassar från den nyöppnade möbeldesignbutiken inne i stan. Stora kassar, säkert fulla med salladsskålar och matchande salt och pepparkar. Nu vänder hon sig om högröd i ansiktet. De knallrött målade läpparna rör sig frenetiskt men det kommer inget ljud.
Pojkarna stelnar till och deras ögon tyder på skräckblandad förtjusning.
De tvärvänder och springer mot sina glatt pratande mammor en bit bakom oss och försöker febrilt kväva sina fnitter i deras kappärmar. Försöker hålla i deras händer som redan håller i papperskassar med glittrande snören och prassel, hemligheter och värme.
Vi går över bron, folkmängden minskar. Den har försvunnit från hans ögon också.
Hans hand, klädd med den stickiga gråblå tumvanten, kramar mina stelfrusna fingrar.
Det har fallit precis så mycket snö att det bildas spår av våra fötter där vi har gått.