Efter en stund så började det skymma allt mer och det såg ut som om solen försvann magiskt ner i havet. Vi såg hur stjärnor började tändas på himlen och månen speglades sådär vackert i havet.
”Vill du ligga här och titta på stjärnorna med mig?”, frågade Timothy plötsligt.
Jag kände hur mina kinder hettade till och jag blev alldeles varm inombords och jag hoppades att Timothy inte såg hur röd jag blev i ansiktet. Men jag ville inget hellre än att ligga där på klipporna med honom.
”Ja, det vill jag jättegärna göra”, sa jag och la mig tillrätta på klipporna. Han la sig också ner bredvid mig.
Vi låg där och tittade upp på alla de lysande stjärnorna och det var verkligen hur vackert som helst. Det kändes som om alla stjärnorna lyste bara för vår skull. Det var liksom våra stjärnor.

”Du?”, sa han frågande.
”Ja?”, svarade jag och vände mig mot honom.
”Har du varit nära döden någon gång?”
Jag blev plötsligt väldigt stel och kände mig kall inombords. Jag var rädd.
”Nej, det har jag inte, svarade jag ganska tyst. Har du?” Jag var inte säker på om jag vågade ställa den frågan till honom egentligen, men jag gjorde det ändå.
”Jag var nära döden några minuter innan jag träffade dig”, svarade han och jag riktigt såg smärtan i hans ögon.


I några sekunder låg jag alldeles, alldeles stilla och det kändes som om jag inte kunde röra mig, som om jag låg så i flera minuter. Jag visste inte vad jag skulle säga och hur Timothy skulle reagera på min fråga. Tänk så blev han arg, ledsen? Tänk så ville han aldrig mer se mig? Jag kände hur jag började skaka i hela kroppen. Jag svalde hårt flera gånger innan jag till sist tog modet till mig.
”Timothy? Hur var du nära döden?”, frågade jag försiktigt och jag märkte att jag även darrade på rösten.
”Jag ville flyga. Jag ville se om mina vingar bar.”
”Hur då menar du?”, frågade jag. Jag kanske kunde ana vad han skulle säga, men jag var ju långt ifrån säker.
”Ja, jag ville flyga”, upprepade han igen. När han hade sagt det så satte han sig upp och tittade hela tiden rakt fram, ut mot horisonten. Han drog benen tätt intill sig och suckade lite försiktigt.
”Vad hände, Timothy? Varför ville du flyga?”
”Jag ville se om mina vingar bar, om det verkligen var så som de sa att det var.”
Jag blev mer och mer orolig ju mer han sa. Var det ingen som hade sett hur dåligt han mådde? Jag såg det ju direkt bara av att titta rakt in i hans vackra, sorgsna ögon. Så mycket smärta och så mycket rädsla som där fanns i dem. Hur kunde man undgå det? Tankarna var i ett enda virrvarr i mitt huvud.

Plötsligt reste sig Timothy hastigt upp och jag hörde hur nitarna på hans jacka skrapade till mot klipporna. Kras, kras, kras ,lät det. Jag stelnade till och blev fruktansvärt rädd. Hans bara fötter mot klipporna. Han tog ett steg framåt mot kanten av klippan. Jag ville säga något, men det var som om varenda muskel i min kropp vägrade röra på sig. Vad höll han på med?
”Timothy?”, lyckades jag till slut få fram. Han stod och vickade på tårna där vid klippkanten och jag fick en känsla av att han funderade på om han skulle se om hans vingar bar eller inte.
Han svarade först inte och jag kände hur jag fick en stor klump inom mig.
”Timothy?, Hur är det?”, frågade jag sedan och märkte att jag satt och kramade hårt, hårt i kanten på min jeansjacka. Han vände sig om mot mig och tittade rakt in i mina ögon. Jag såg hur hans vackra, sorgfyllda ögon började tåras och det började rinna tårar ner för hans kinder i skenet av månen.
”Sara?”, lyckades han få fram mellan snyftningarna. ”Varför är jag såhär? Varför är det ingen som ser något? Är jag alldeles osynlig? Jag vill inte leva mer om det ska vara såhär, för om ingen lägger märke till mig ändå så kan jag lika gärna försvinna.”
Jag kände hur klumpen inom mig växte och det gjorde ont inom mig. Riktigt ont. Det kändes som om någon hade stuckit en kniv i mitt hjärta och sedan låtit den sitta kvar där. Jag ville att Timothy skulle må bra. Sedan reste jag mig långsamt upp och gick fram till honom. Vi bara stod där alldeles tysta i några minuter och jag tog fram min hand tills jag snuddade vid hans kind och torkade bort hans tårar med ovansidan av min hand . Han log ett litet, litet leende genom alla tårar och jag tyckte mig se en liten glimt av hopp i hans gröna ögon.

”Sara, jag är rädd.” Timothy tog ännu ett steg fram mot klippkanten och stod där och vickade på tårna. Han sträckte ut armarna i luften och hans uppknäppta jeansjacka fladdrade med i den ljumma vinden. Han stod så länge och väl och lät vinden torka tårarna på hans kinder.
Någon minut senare så såg jag hur han började röra lite på sina bara fötter mot klippkanten och sedan tittade han hastigt rakt in i mina ögon. Jag trodde att han skulle säga något till mig, men plötsligt så vände han sig bort från mig. Sedan hörde jag hans bara fötter klappra mot klipporna när han sprang iväg.