När jag tänker på dig känns allt så fel. Vi var kanske inte menade för varandra. Varför saknar jag dig då? Jag blickar ut över Riddarfjärdens kalla vatten. Hösten är snart här och löven börjar sakta att förändra sin färg. Vi lever i en tid av förändring. Går från tvåsamhet till ensamhet. Varje dag är en påminnelse om livets korthet, hur sårbart allt är. Längtar hem, dit där mitt hjärta finner frid, dit där jag känner tryggheten och kan se skönheten i det lilla. Jag tittar upp i parken och ser hur en liten kille gungar högre och högre. Just i detta ögonblick är han så fri. Han är en liten hjälte. Trots de motgångar vi gått igenom han och jag har han alltid varit den starkaste av oss två. Min pappa sa en gång att jag var den starkaste han kände. Då kände han inte min son. Inom honom bor en styrka större än livet självt. jag förundras över hur mycket styrka och visdom som finns i denna lilla kropp. han kommer springande mot mig över gräset och när han slänger sig i min famn fylls mitt hjärta av den renaste kärlek man kan finna. Hans ögon glittrar av nyfikenhet och skriker efter äventyr. Jag tar hans hand och vi promenerar längs Montseliusvägen. Vi stannar upp en stund och fantiserar om vart båtarna som bryter Riddarfjärdens blanka vatten är på väg. I denna stund är livet fullkomligt men snart, väldigt snart kommer känslan av tomhet tillbaks till mitt hjärta. Men just nu är livet fullkomligt. Nästan perfekt.

Under en lång tid har jag lagt ihop ett och ett, sett hur folk överröst mig med lögner som jag förväntats att tro på. Att människor aldrig lär sig. sanningen kan ta dom mest konstiga vägar men förr eller senare så når den alltid fram. Alla har vi möjligheten att leva efter sanningen men bara några få väljer att leva den vägen. Som om verkligheten inte var tillräcklig. En del människor lever ett helt liv baserat på sina lögner och omgivningen står frågande bredvid och genomskådar allt. Dom vrider och vänder på allt och hävdar att dom är missförstådda. Vissa saker går inte att missförstå. När dom blir tagna med byxorna nere kommer ännu en lögn. Dom tror att folk köper allt dom säger. I själva verket är dom genomskådade och ingen orkar längre att bry sig. I mitt liv är verkligheten tillräcklig, det behövs inga lögner. Jag har tillräckligt att tänka på för att ens orka hitta på en lögn. När det är som värst och tankarna inte lämnar mig ifred tänker jag på vad som ska göras. Stiga upp ur sängen. Höger ben först och sen det vänstra, resa mig upp, gå till badrummet, öppna dörren dit. Så fortsätter min dag. Tar en lugnande tablett för att slippa tänka. Flyr in i dimman för att få ro en liten stund. Fyller mina dagar till bristningsgränsen, för att tillslut däcka av utmattning.

I mitt hjärta finns så mycket smärta. Allt som hänt bubblar där inne som magma i en vulkan som väntar på sitt stora utbrott. Mitt huvud spränger som det gjort dom senaste dagarna, veckorna, månaderna. När du fanns i mitt liv hade jag lättare att utstå smärtan. Jag visste att det skulle komma stunder när jag slapp tänka och bara fick vara. Jag visste att det fanns någon där som gav mig frihet för en liten stund. När det gjorde som ondast tänkte jag på dig och orkade en liten stund till. I början såg jag dig som en riddare på en vit häst som kom och räddade mig från en elak trollkarl. Nu vet jag att det inte var du som räddade mig, utan jag själv. Ensam utmanade jag trollkarlen, striden var lång och hård men jag klarade mig. Det var inte lätt och såren som jag fick var djupa, men jag klarade mig. Ett tag var det nätterna som var svårast nu är det dagarna. Men inom mig börjar sakta lugnet att sänka sig. När vi träffades gick all min energi åt till att försöka överleva. Du gav mig styrkan att orka kämpa. Du kom nog in i mitt liv vid helt rätt tillfälle. Det var kanske meningen att du skulle ge mig tillräckligt mycket styrka för att jag skulle överleva. Nu när jag är starkare kan jag se dig med andra ögon. Jag kan helt ärligt säga att jag älskar dig för allt du gjort för mig. Du vet inte ens om det men du har räddat mitt liv. Du har fått mig att tro på kärleken igen och att det finns en framtid för mig där ute. Det var kanske meningen att vi skulle skiljas åt just nu för att senare träffas igen. Om inte så känns det i allafall lättare att tänka så just nu. Jag tror inte att du är min själsfrände, du är mitt komplement. Du ör mig till en bättre människa.

Jag vet nu att i slutet står jag som segrare. Jag kanske inte har vunnit pengar men jag har vunnit något ännu finare, jag har vunnit känslan att våga leva.