Del I

Det kan vara som en näradödenupplevelse,
fast tvärt om.
En näralivetupplevelse kanske.
Att möta en människa och under en tiondels sekund få känslan av att du vet allt om den här människan.
Och sedan lika snabbt kastas tillbaka till verkligheten, att det faktiskt är en främling. Men ändå så bär du med dig tillit då ni börjar samtala. För du har befunnit dig så nära solen det går utan att bränns till döds.

Men gränsen är hårfin. Andas inte för nära mig. Men använd gärna välformulerade fraser. Även där är gränsen hårfin. Och det är jag känslig för.

Del II
Det kan vara intensiva ögon under glittrande ögonskugga.
Det kan vara människan under och i en kostym från Hugo Boss.
Det börjar ofta som objektifiering.
Det kan leda till vänskap. Stark. Kärlek. Innerlig. Illusioner. Brustna eller nya. Men nästan alltid och uteslutande, poesi.
Jag avskyr ordet snygg. Och ändå är jag en som objektifierar. Den som objektifierar. Till en början.
Det händer ungefär vartannat år.

Och allt det där blev så påtagligt tydligt. Idag när doften av man slog emot mig. På parfymavdelningen.
Jag vill dricka vin i dyra, sköra glas. Jag vill att du ska komma krypande emot mig med en solros mellan dina tänder. Knulla mig och älska mig på samma gång. Gärna.

För jag vill kasta bort hösten och sätta våren i dina ögon....

Det kan vara hud som jag aldrig rört. Hud som ser mjuk ut. Hos någon som verkar ilsken.
Det kan vara perfekta linjer. Som vore de uttänkta. Och sen en lite sned detalj. Som en näsa.
En välstruken skjorta. Oklanderligt. Får mig att tänka på dyra inredningsaffärer. Och lyxiga krogar. Het mat. Chili och cayenne.

Jag vill inte fly. jag vill stanna och kvar och vara. Släpper du dina drömmar vid mina fötter och flyr så hatar jag dig. Totalt. Då förvandlas dom till lögner. Då är Du en jävla lögn. Under all den där påhittade ytan. Lägger jag mina drömmar på dina axlar och du lyfter så är jag inte verklig mer.