Det var längesedan jag kunde andas så friskt. Långa, djupa, svalkande andetag, som, fyller mig med ny energi. Jag ska släppa taget, bli galen, kanske skära upp mitt hjärta i små snittar och bjuda runt på en bricka.
Jag kan höra deras röster;

\"Dendär flickan hade minsann ett utsökt hjärta ändå. Tänka sig, vem kunde tro det?\"

Jag ska skina av stolthet. Stå med rak rygg, - Le, liksom jag gjorde förut. Jag sa se på solen, låta dens varma strålar, smeka ansiktet. Kanske benen. Det var länge sedan sist. Hur känns gräset? Åh, men hjälp, jag har glömt hur lent det är, hur grönt det är, hur gott det luktar på sommaren. Jag ska lära känna det igen, nu när, det finns tid för sådant. Eller ska jag säga när, det finns plats för sådant?

Jag kan inte skylla på dig längre, även om, jag inget hellre vill. Jag ska låta dig sväva fri, eller är det, egentligen, jag som varit fången? Av mig själv. Är det möjligt att, helt och hållet, bara andas ut, och sedan anta med, en lättnadens känsla, att du är borta? Men hur mycket kan jag släppa, utan att, förlora dig som vän? Jag borde sluta tänka. Bara andas.

Det är kanske inte så svårt, ändå, när allt kommer omkring. Det kanske bara är att ta ett steg frammåt, och aldrig, blicka bakåt.

Jag ska sluta fängsla mig själv i det omöjliga.
Jag ska börja leva igen.

Det var aldrig ditt fel. Inte över huvud taget. Jag ska släppa dig, men - Snittarna får du nog inte smaka ändå.

Dem är till för en annan nu.