De sitter där i förväntan. I det mörka rummet, svagt upplyst av varma ljus som fladdrar, fladdrar långsamt, fladdrar snabbt, fladdrar i rytm. Och utanför, utanför faller de vitaste snökristallerna. De är vackrast, vackrare än någonsin bara för detta speciella ögonblick. De liksom alla väntar, väntar med förväntan. Fast ingen, inget slår granens skönhet, med ljus, glitter och färg. Och klapparna röda, gröna, blå i snören och krims krams som inte kan låta bli att stjäla barnens uppmärksamhet. Glädje, jul är glädje, det är alla överens om som sitter i soffan och fåtöljen i familjen Anderssons lägenhet. Där sitter Mamma med lilla syster i famn, där sitter mormor, moster och i mosters knä sitter Greta. Greta väntar mest av alla.

Mamman slår på degen och ler. ”Det här blir goda lussekatter, ska du se Greta”. Greta skrattar och petar med fingret i den saffransgula degen. ”Mamma, pappa och jag skickade min önskelista i går. Tomten bor på nordpolen, för det vet jag. Så jag skickade min önskelista dit”. Mamma skrattar och med sina mjuka mammahänder oh mammaarmar ger hon den lilla en stor kram. ”Och mamma vet du vad”, säger lilla Greta och klamrar sig ur mammans grepp. ”Pappa sa att de bor massa tomtenissar med jultomten. Fast det vet jag redan att det gör. Det lärde jag mig när jag var tre, faktiskt!.” Och pappa kommer in i köket, rödkindad och snöig från topp till tå, Med det grönaste som julen har. Greta hoppar och skrattar! ”Julegran, julegranen” Mamma säger förväntansfullt ”Ja vilken fin julgran pappa har skaffat! Pappa ler och kommer henne närmare inpå och helt plötsligt är också hon snöig topp till tå. Men kyssen hon fick löste upp allt det kalla och hon blev varm, varm som hon alltid blev juletid.

Han pulsar genom den vita snön. Han ska bort till garaget, det ligger bara över gatan. Där ligger de gömda klapparna som inte är från mamma och pappa utan från tomten. Han vet att han är sen, men snön ger sig så obarmhärtigt på honom. Det ä mörkt riktigt mörkt, mörkret riktigt tar hans syn ifrån honom. Han önskar, önskar så innerligt att ölen han drack skulle fått lämnas odrucken. Han huttrar och han pulsar lite långsammare nu. Varför tog han inte med sig ficklampan.

Mamma, mormor och moster trallar och får barnen att skratta. Tralla hit och tralla dit. Mamma berättar också en saga om tomten för länge sen. Söta små öron lyssnar ivrigt till vart enda ord. De är så lyckligt ovetande, dessa öron. De vet inte vad de snart kommer att gå miste om.

Han är framme. Han letar efter nyckeln till garagedörr nummer 15. Han tappar den lilla silvriga nyckeln i snön. Han böjer sig lugnt ner för att ta den. Han famlar, letar, andas, andas snabbare. Den kallaste julen någonsin, så sa de. Stanna inne på kvällarna uppmanade de. Men ändå är den unga mannen ute i kväll. Det är ju Jul. Han ska festa loss. Han känner inte kylan, cigaretten han har i ena mungipan och vinflaskans innehåll som han ständigt smuttar på värmer honom. Varför är inte denna unga man med sin familj? (Det vet inte ens han själv.) Tankarna kommer tillbaka till det sorliga, Den hemska tiden av mörker, han faller, faller så djupt. Inte vet denna man att han just i detta ögonblick håller på att närma sig garagedörr nummer 15.

Helt plötsligt känner han något hårt, något så väldigt hårt, något tungt mot huvudet. En vinflaska spricker när en man snubblar över en annan, en flaska spräcks och rött blandas med vitt. Nu är två personer, två män tillsammans i mörkret. Den ene är oskadad och den andre skadad. Han ligger där avsvimmad, pappan. Han ligger där länge, i exakt nio minuter och sedan händer det. Han skulle kunna väcka sig själv, han är inte död än. Han skulle kunna ta sig upp mot ljuset igen. Men så helt plötsligt är allt försenat. En istapp, en stor sliskig istapp faller, ner från garagets tak. Ner på den medvetslöse mannen under garagetaket. Tiden har redan stannat. Snöflingorna har upphört att falla och allt är svart så svart. Pappan är vilsen, han hittar aldrig till ljuset igen. Kartan är borttappad, ännu ett liv är avklippt.

Han kommer inte. Den de alla väntar på. Mamma tittar på klockan, tjugo över fem. Var är han? Ansvarslöst, tänker hon, skamligt! Hon klappar lilla Rosa på huvudet och ler, men mormor ser, hon ser igenom det plastiga skalet. Nu börjar Gretas tjat. Det tränger sig in i hennes själ. Och hon inser att julen måste börja utan jultomten, men hur? En rysning far igenom henne och hon vet att det är omöjligt. En liten röd kula ramlar från granen. Det är den kulan i glas, de har inte så många kulor i glas. Kulorna i glas har alltid fått sitta högst upp men någon har gjort ett misstag. Någon har satt en av de få glaskulorna för lågt och plötsligt är det nytorkade golvet fullt med glasbitar, små glasbitar som aldrig kommer att kunna pusslas ihop igen. Detsamma med mammans hjärta men det vet hon inte än, så lyckligt ovetande. Han kommer inte, han kommer aldrig att komma mer.