Det finns ett träd
Det finns ett träd och en sol
Det finns ett träd och en sol och ett ljus
Det finns en början
Det finns ett nu
Jag lägger mig ner där
Det är en sol här, som tar hand om mig
Det är solen
Och trädet som tar hand om mig
Jag blir ett ljus
Där jag lägger mig ner nu
Jag använder ett ord, många gånger
Jag känner på det
Jag vill vara direkt, såhär bara:
Nu
NU
Jag använder det
Jag gör fel ibland, om man kan
Och jag tycker om trädet, inte ordet utan trädet
Jag skriver början igen, jag måste mjölka ur det
Det finns ett träd
Vardå?
Det finns ett träd
Ja, det finns ett träd
Och ett ljus
Och jag älskar mig själv
Jag känner på orden hela tiden, men jag vågar inte använda dem
Tänk om jag inte vet vad jag skriver
Men jag tycker om trädet och jag älskar mig själv
Kom igen nu!
Det finns ett träd
Var!?
Här. Tror jag.
Ett träd och ett ljus och en sol
Jag kan se det, i alla fall
Och jag kan lägga mig i det och bli varm
Och bli ljus
Och orden kommer lite lite mera nära
Hela tiden
Jag använder dem
Ett ord
Det är inte så farligt väl
Ett ord
Ord
Det är något annat som känns farligt
Men jag älskar mig själv
Och mitt träd och solen och ljuset
Man orkar inte vara ledsen hur länge som helst
Man orkar inte hålla i sorgen jättehårt
Man orkar inte hålla fast i någonting
Det är bättre att släppa taget
Jo, det är det visst
Man orkar inte vara ledsen hur länge som helst
Jag älskar mig själv
Okej. Direkt.
Det finns ett träd
En sol
Ett ljus
Jag älskar mig själv och jag får vila i trädet
Och man kan inte alltid vara ledsen
Och orden flyr nu, kom tillbaks!
Det finns verkligen ett träd
Det är mitt träd
Det är ett träd som jag älskar
Ett träd orkar inte vara ledset hur länge som helst
Varför är det så läskigt att vara säker
Direkt?
Tänk om det finns ett träd som är mitt
Det är enklare att skriva så
Jag vill verkligen det, att det ska finnas ett träd som är mitt
Eller jag vet inte
Oj, jag vet inte
Det finns ett träd
Så är det kanske bara
Jag vet inte vad det betyder
Men det låter fint, det är en samling bra ord
Det finns ett träd