Det ligger en mjölkgul himmel och snarkar vaket
Plommonträdet och syrenernas löv tappar det gröna och lägger sig ner
på marken, hos grenen
stannar några kvar
Gråsvarta stammar mot de gulnande ljusgröna små liven
De är inte rädda för att dö
De tar det långsamt
och lugnt
De tar det så lugnt
Nu dör vi, liksom
jaha

Mjölken rinner uppåt och försvinner in i det blåa för barnen
Granarna gapar som stora blåvalar, trötta
De försöker komma åt en bit blåhet, lite mjölk
men de sitter fast

Katten sätter sig på grusgången
stampar med tassarna tills han hittar rätt
Han tänker på livet
spejar över landskapet
Hans tass är lite lerig
leriga tassen, lilla du
Länge sitter han så
vrider på hösthuvudet
reser sig och sätter sig
Han tänker på livet
en frusen tanke, ett stillastående
Hans tanke är en blick
i den papperstunna luften
Blicken är
leråker
lövtäcke
husfönstren som nedfallna, knappt lysande stjärnor
Kanske en åkermus i magen
knappt synbar måne

Barnens blåa himmel skummar sig med solen som går ner
Knappt synbar måne
Tassarna har rest sig
och gått
De små liven vajar kvar, några faller av
dör
långsamt och lugnt