Ibland saknar jag lektornet,
lekplatsen du vet,
där vi satt efter bion,
vi väntade på din buss hem
och vårvindar med duggregn
var utanför oss,
men där inne satt vi,
vi sniffade nysläckta tändstickor.

Den enda värmen som fanns var du,
just den vårnatten fanns bara vi,
månen sken på oss,
minns du om det var fullmåne,
jag kan inte svara på det,
det enda jag minns är tryggheten,
just då just där i lektornet,
var jag hemma med dig.

Visst,
det fanns inga väggar,
inget kök,
ingen källare eller ens ett sovrum,
bara trägolv och trätak,
men mitt hjärta inredde lekplatsen med kärlek,
trots att jag inte visste det då.

När jag tänker tillbaka på lekplatsen,
gör jag det med värme,
trots att det var kallt då
och jag vet nu om att det var början,
kanske var det just den natten,
precis då som jag blev kär,
utan att faktiskt veta om det.

Men ibland vet jag om att jag alltid älskat dig,
även innan vi möttes,
för den vårnatten i lektornet dunkade jag extra,
gjorde lite volter
och när du åkte hem vid 02
saknade jag dig,
ville vara i dina armar igen,
men ändå cyklade jag 60 mil ifrån dig
och du stannade kvar utan mig.