Jag skär och skär och skär,
men det blir aldrig perfekt,
det finns alltid något kvar;
där inuti.

Just där sitter det och irriterar,
retar mig,
jag måste få bort det,
men för varje gång något försvinner;
hittar jag något annat.

Det suddas fan inte bort,
jag blir inte kvitt det hela,
trots att jag skär och skär och skär.

Min hjärna känns nu som ett litet lobotomiverk;
som gick fel,
en gång skar jag nog för mycket,
men ändå fortsätter jag med skalpellen,
vrider, sliter, tar ut, stoppar tillbaka.

Ändå är det kvar där inuti,
långt där inne i en cell jag inte kan nå,
så jag undrar hur många som måste förstöras;
i jakten på minnet av dig.