Du gav mig skydd innanför din slottsmur,
när dörren låstes upp
och jag släpptes ut genom porten,
darrade min oskyddade nakna kropp.

Jag bankade och skrek för att få komma in igen,
för att få lite värme av dig,
du öppnade en dörrspringa,
doften av varm mat och upphettat kärleksbad
slog mot min iskylda kropp.

När jag bad om att få komma in slog du igen porten,
men jag hann se,
hon gick förbi i din t-shirt för att få känna din kärlek,
den som du hade för evigt lovat mig.

Men antagligen ljög du då också,
som så många gånger förr
och där sprack den sista bit av trygghet;
för sista gången.

Jag föll ihop på brobryggan och grät,
aldrig mer aldrig mer aldrig mer skrek jag med varje tår,
men ändå,
när du öppnade dörren och sade förlåt
så sprang jag tillbaka igen.

Nu när året har gått och snön är här igen,
får jag inse att den enda mur jag har är min egen hud
och nu är det dags;
här hos ditt slott kan jag inte stanna längre.

Min famn och jag vänder oss bort från porten
och naken fot kliver ut i pudervit nysnö,
spåren leder bort från tryggheten och kärleken jag fått,
men jag hoppas att finna värme i stugan bortom skogen,
där jag varje dag sett rök stiga från skogsvaktarens timmerhus.

Fotspåren finns ännu bakom mig,
snöflingorna har inte gömt min väg bort från dig,
men det kommer,
en dag;
kommer jag aldrig hitta tillbaka till slottet igen.