När jag var liten var mamma bäst,
jag drömde om att bli lika vacker som hon,
att som hon få vara lika älskad av alla.

Åren gick och med dem också illusionen,
hon var inte den jag trodde,
inte heller gav hon det jag behövde.

Nu när jag är stor inser jag,
att det enda hon gjort är att utnyttja alla,
för att lämna dem utsvultna på energi och kärlek.

Men ändå kom de tillbaka för att utsugas mer,
det är som att vara fast på fettsugning,
man kommer alltid tillbaka i hopp om förändring.

Mamma förändras aldrig,
hon bara avbeslöjades i mina ögon
och tindrade barnakärlek utbyttes mot egoisminsikt.

När jag är gammal är hon inte bäst,
jag drömmer inte heller om att vara lika vacker,
men främst låtsas jag inte att hon någonsin varit älskad
då det enda hon var är filmstjärnan som endast såg sig själv.