”Vänta här ett tag, hjärtat mitt”, sade fru Konstrach och log ömt mot sitt lilla spädbarn som låg i en mörk barnvagn. Hon svepte in sin dyrbaraste skatt i en silkeslen duk. ”Jag ska bara gå in och hämta tvätten.”
Fru Konstrach var jude. Hennes man hade kallats in till ett arbetsläger och hon hade fortfarande inte hört ett ord ifrån honom. Det hade kommit som en stor chock, men fru Konstrach var fast besluten om att fortsätta livet vidare med sitt barn. Hennes lilla barn var bara några månader gammal. Hon hette Edujirf och var fru Konstrach ögonsten.
Kriget hade hon först inte reagerat på, men samma stund som de hade tagit hennes man så oroade hon sig varje dag över hur länge hon och hennes Edujirf skulle få fortsätta leva kvar i deras lilla hus.
I hallen stod tvättkorgen och hon lyfte upp den och begav sig ut igen. Solen sken dystert och den spred inte någon speciell värme. Det var som om den led under tiden som människorna krigade. Hon kunde höra hur Edujirf gurglade i vagnen. Fru Konstrach log för sig själv. Dock varade inte det leendet så länge.
Fru Konstrach tappade tvättkorgen, vilket var ett mycket stort misstag. Vid ingången till hennes tomt stod en tysk officer och granskade henne. Han hade en matt uniform på sig och ansiktet var väldigt hårt. Fru Konstrach tittade honom i ögonen och kände hur rädslan började sprida sig i kroppen.
”Jude”, viskade han. Det syntes att han inte trivdes i hennes närvaro, som om hon var en smutsig ohyra. ”Du har ingen stjärna på dig.” Han log elakt.
Hjälp! Det hade hon glömt. Inte hade hon tänkt att det skulle vara nödvändigt att bära på sig stjärnan under tiden hon hängde upp tvätten. Officeren drog sitt tjänstevapen och skrockade. Hans skratt var väldigt ihåligt, vilket ledde till att fru Konstrach ryste obehagligt.
”Du vet väl vad det betyder?” fortsatte han. ”Hälsa hem, jude!”
Officeren höjde sitt vapen och närmade sig fru Konstrach. Hon kunde inte flytta på sig.
”Men... Men barnet då? Vem ska ta hand om mitt barn?” läpparna darrade och ögonen fuktades. Nu gav solen ingen värme ifrån sig alls. Det var som att stå mitt i den kallaste vinternatten, naken, och bara stå och vänta på att döden ska komma. Det skulle inte gå att fly ifrån den.
”Barnet”, mumlade tysken och vände sig om mot barnvagnen. ”Så du gillar ditt barn? Då ska jag inte göra dig orolig...”
Vad han nu än tänkte göra så bådade det inte gott. Fru Konstrach skrek åt officeren, men han tog ingen notis om henne. Istället lyfta han upp Edujirf i benen och höll henne ovanför marken. Hon började gråta och hela ansiktet blev rött. Kroppen skakade. Barnet var försvarslöst. Tysken tog ett ben i vardera hand.
”Säg hejdå till din olydiga moder”, sade han och log bistert.
Sedan slet han isär benen.
Det var som om tiden stannade. Fru Konstrach färg i ansiktet försvann. Barnets skrik ekade i hennes trumhinnor och fortplantade sig där. När huden gick isär lät det som då man river i tyg. Blodet som kom verkade aldrig ta slut. I ena handen hos officeren var ett av benen, i den andra var resten av kroppen till barnet.
Edujirf förblödde ganska snabbt. Skriket tystnade och ögonen blev livlösa. Blodet pumpade fortfarande ut, men inte lika mycket som då benet hade ryckts loss från kroppen.
Officeren tittade på fru Konstrach och sedan på spädbarnet i hans händer innan han lät det falla mot grusgången. Några höga knak hördes då Edujirf slog i marken.
”Nu behöver du inte oroa dig för den där saken mer”, sa tysken allvarligt. ”Glöm inte stjärnan nästa gång.” Han drog upp sin pistol ifall fru Konstrach skulle göra ett plötsligt utfall emot honom.
Men det gjorde hon inte. Inga tårar hade kommit ut ifrån hennes ögon. Inte ännu. Hon klev fram till barnet och lyfte upp det, sedan lyfte hon upp benet som låg en liten bit bort. därefter gick hon mot barnvagnen och hämtade den silkeslena duken och svepte in barnet i den, samtidigt som hon la benet på sin rätta plats. Där stod hon ett tag innan hon satte sig ner.
Hon kunde inte stå upp. Fru Konstrach började vagga sitt döda barn och kysste det på pannan. Sorgen spred sig i hela kroppen och förstärktes varje gång hon kysste Edujirf. Men ändå så fortsatte hon att vagga barnet och kysste henne samtidigt som tårarna letade sig sakta ned ifrån hennes färglösa kinder. Hade hon tittat upp mot officeren hade hon mött en ångerfull blick. Hon hade sett hur han också grät. Men hon tittade inte upp. Hon märkte inte ens att han lämnade henne. Hon märkte inte ens ett ekande skott och ett dovt jämrande. Nej, hon hörde inte då han sköt sig själv. Hon bara fortsatte att vagga sin ögonsten.
”Mitt barn”, grät hon och stängde ögonlocken på Edujirf. Hon kysste barnet på pannan. ”Min älskade Edujirf.”