Jag vände mig återigen om. Ingen förföljde mig. Ändå var jag säker på att det var någon som hängde efter mig. Någon borde ha hört min rädsla. Ja, jag var säker på att det gick att höra min rädsla.
Gränden bakom mig var mörk och dyster. Några kartonger låg utspridda vid gatumynningen. Annars var det öde.
Det såg så ut i alla fall.
Jag gick med försiktiga steg in i den mörka gränden och lät mig försvinna in bland skuggorna. Där trivdes jag inte. Känslan jag fick då jag var i mörker var den samma som om man skulle vakna mitt i natten och se någon som böjer sig över ens egen kropp. Någon man inte känner. Det var precis det som mörkret var för mig. Någon jag inte kände. En främling. En fiende. Och ändå så befann jag mig där den största delen av dagarna. Det var bara för att jag var tvungen. Eller ja, inte tvingad precis, men det var för att öka chansen för mig att överleva. Och det allra viktigaste; att min hustru och barnet i hennes mage skulle överleva.
Jag närmade mig ingången till vårat gömställe. Vi var en hel del personer där. Jag, fru Konstrach, (min fru), familjen Thomson och trillingarna från Berlin. En samling orena. En samling judar.
Längst inne i gränden fanns det en soptunna som var bortglömd och överfull. Väggarna som omringade den var av tegel och jag gick fram mot en av dem. Försiktigt lyfte jag handen och knackade på locket till soptunnan. Väldigt tyst, men inte så tyst att man inte skulle kunna höra det på andra sidan muren. Jag väntade en kort stund innan jag återigen knackade på locket. Kort – kort – lång - kort. Kort – lång - kort. Kort - kort. En sekunds väntan. Kort – lång – lång - lång. Kort – kort – lång. Lång – kort - kort. Kort.
Morsekod. Vi hade kommit överens om en morsekod som vi skulle knacka innan någon av oss skulle bli insläppta. F-R-I J-U-D-E var koden. Fri jude. Det var precis det vi ville vara. Fria judar.
Jag behövde inte vänta länge. En av trillingarna började putta bort tegelstenar från en av väggarna. Jag hjälpte till och snart uppenbarades ett litet men ändå nog stort hål för att jag skulle kunna ta mig igenom. Därefter började Kristin, trillingen som hade öppnat åt mig, att sätta tillbaka stenarna. Det var väldigt mörkt här inne. Vi vågade inte ha något ljus tänt under en längre tid.
Jag kollade runt i rummet som jag befann mig i medan ögonen vande sig med ljuset. Vi var i en övergiven källare. Vi hade varit gömda här under några veckors tid. Redan då Hitler för första gången började tala om för folket att det var vi, judarna, som var de stora syndabockarna, att det var vi som var felet till att Tyskland hade förlorat kriget, så hade vi börjat vår flykt. Dock så var jag inte alltid i källaren. Vi hade planer på att fly till Sverige, men snart så skulle min fru föda och vi ville ha en säker väg att gå så att hon inte behövde stressa. Jag brukade oftast gå och lyssna på skvallret som försiktigt och diskret gick från mun till mun på gatorna. Och för att kunna höra skvallret så bodde jag fortfarande kvar i den lilla tomt jag och min fru Edna Konstrach tidigare hade tillbringar våra dagar tillsammans i.
Man fick inte tala illa om Hitler och hans parti.
Huset låg i utkanten av Fürstenberg, ganska nära arbetslägret i Ravensbrück för judarna som hade startat i maj 1939. Det var för tre månader sedan. Dagens datum var den tjugosjunde augusti. Redan hade nära tvåtusen judar åkt in till arbetslägret i Ravensbrück. Och det värsta av allt var det att lägret var för kvinnor och barn.
”Vad sades på gatorna idag då?” frågade fru Thomas, en vältränad kvinna med buskiga ögonbryn.
”Bara samma gamla vanliga elände”, suckade jag och först då uppmärksammade jag hur svettig jag var. Tröjan låg som klistrad mot min hud och en otrevlig lukt spred sig från armhålorna och fötterna. Jag rynkade näsan och fortsatte kort därefter. ”Vi måste ge oss av nu. Röda korset kommer snart med båten. Enligt ryktena så kommer runt femhundra personer från lägret i Ravensbrück att få åka över till Sverige. Vår resa till Travenmünde kan inte vänta längre. Snart går färjan tillbaka till Trelleborg. Min plan är att vi tar oss till Travenmünde och försöker smyga oss ombord på båten. Jag har räknat ut att vi behöver gå tre mil om dagen. Då är vi framme inom en vecka.”
”Jag kommer inte att orka gå så lång... Jag är i den nionde månaden nu! När som helst kommer jag att föda!” Fru Konstrach klagade högt och började gråta. ”Men gå ni, rädda er om det är möjligt. Jag stannar här med mitt barn tills tyskarna tar oss. Jag tänker inte lämna Edujirf ensam i tyskarnas händer. Tar dem honom eller henne så kommer jag att kämpa emot enda in i döden!”
Namnet till barnet hade vi redan bestämt. Edujirf. Det var vår hemliga morsekod, fast baklänges. Fri Jude. Eduj Irf. Edujirf. Vi slog ihop orden och bestämde oss för att kalla varåt barn för det.
”Jag lämnar dig inte”, sade jag till henne och tittade med allvarliga ögon på min fru. ”Jag har länge funderat på detta. Vi ska ge oss av vid ett senare tillfälle. Jag ska hjälpa våra kamrater här så gott jag kan, sedan stannar jag här med dig. Vi bosätter oss i vårat hus. Vi ska kort därefter följa efter dem. Är det okej?” Jag önskade att jag inte sa det där. Jag ville fly bort här ifrån, men det skulle inte gå. Jag kunde inte lämna Edna ensam med ett spädbarn i famnen.
Jag kunde inte.
Med lätta steg gick jag fram emot henne och satte mig alldeles intill. Hon lutade sitt huvud mot min axel och grät, något hon ofta gjorde nu för tiden.
”Lugn älskling”, tröstade jag henne. ”Vi kommer snart att ge oss iväg efter.”
”Kommer röda korset ännu en gång och hämtar personer ifrån lägret?” hon tittade på mig med iver i blicken. Jag ville inte säga som det var, men jag hade inget annat val.
”Nej, men vi ska ta oss över till Sverige. Vi kommer det. På något sätt ska det gå. Lita på mig.”
”Vill du veta vad jag drömmer om nätterna?” hennes läppar började darra och ögonen fuktades. ”Varje natt sedan vi flydde hit har samma dröm spelats upp i mitt huvud under nattens gång. Vill du veta vad jag drömmer?” Tår efter tår rann ner längs kinderna. ”Jag drömmer om att vi skiljs ifrån varandra. Att du eller jag blir tillfångatagen. Sedan när barnet kommer så tar tyskarna ifrån mig barnet och... Tyskarna dödar vår Edujirf...” Hon började skaka häftigt och det rann häftigt ner tårar ifrån kinderna. ”Och nu säger du att vi ska lämna landet. Men tänk om vi blir fasttagna under vägen?”
Vad jag skulle svara på det hon nyligen hade sagt visste jag inte. Hennes rädsla över att förlora mig och framförallt barnet var så stor att den spred sig till min kropp. Jag kände verkligen hur tårarna försökte tränga sig igenom, ungefär som då solen vill sända sina strålar igenom ett tjockt molntäcke. Tillslut skulle strålarna lyckas komma igenom. Samma sak gällde tårarna. Snart skulle de komma, det hjälpte inte att jag kämpade emot.
”Älskling”, började jag och försökte vinna lite tid. Fortfarande visste jag inte vad jag skulle säga. ”Tror du att det kommer att hända? Tror du att jag kommer att försvinna? Tror du att vårat barn kommer att dödas? Tror du det? Var stark älskling”, och där kom mina tårar. ”Var stark.”
Hon kramade min hand, hårt, och försökte le.

Resten av dagen satt vi och planerade resan för familjen Thomson och trillingarna Kristin, Anne och Line. Min fru satt fortfarande och grät, men tårarna orkade snart inte komma längre. Redan nästa dag skulle våra vänner ge sig iväg. Stämningen var bitter men alla hade det hoppet inom sig att vi snart skulle mötas igen. Herr Thomson skulle ge sig ut på gatan och lyssna efter senaste nytt. Han nickade kort mot mig och sedan så började han flytta på tegelstenarna. Kort efter att han hade kravlat sig ut så stängde jag igen och återigen så hamnade vi i mörker.
”Vi vet alla att det här är våran sista stund tillsammans”, sade jag och tittade mot de andra som var omkring mig. Jag kunde se vem alla var, fast två av trillingarna var jag tvungen att fundera över ett tag vem som var vem. ”Låt oss därför göra det så trevligt vi kan under tiden. Vad vet jag inte, men...”, orden fastnade på tungan och ville inte komma ut. ”Men det är kanske den sista gången som vi ses. Jag och Edna kommer att stanna kvar tills barnet är fött, sedan när barnet har vuxit till sig så kommer vi efter. Glöm inte bort oss, och lycka till på resan. Allt ni behöver finns i mitt hem, ta bakvägen och skynda er sedan bort från staden. Ju längre bort, desto säkrare är det för er.”
Trillingarna började sjunga en vacker sång, väldigt tyst. Den spred en underbar stämning och allas ögon fuktades under den stunden. Anne började själv att gråta men fortsatte ändå att sjunga. Vi andra satt där och lyssnade och tog del av sången. Jag blev väldigt rörd. När sången var slut så blev det tyst och Kristin snyftade och slöt ögonen.
”Godnatt”, sade hon. ”En ny dag kommer imorgon.”
Jag vaknade upp ungefär samtidigt som fru Thomson höll på att flytta på stenarna
”Vi ger oss iväg nu”, sade hon och log bistert.
”Vi följer med upp till gränden”, sade Edna Konstrach och reste sig upp. Snabbt så tog fru Thomson bort ytterligare några stenar så att min fru skulle kunna ta sig igenom. Jag skakade bort sömnen och sedan gick även jag fram till hålet. För mig var det lätt att komma igenom, men för min fru var det mödosamt. Efter en stunds stönanden och klaganden så kom hon igenom och reste sig upp andfådd.
”Nej!” Fru Thomsons skrik som ekade genom gränden den dagen fick oss alla att tro att vi skulle bli tillfångataga. Hon skrek högt, vilket ganska säkert fick många öron runt omkring i området att lystra. Höga snyftningar följde därpå. Jag kände mig illa till mods. Med snabba steg gick jag ikapp trillingarna som nyligen hade krupit ut ur hålet och genast hade börjat gå mot fru Thomson.
”Vad är...”, egentligen var det bara slöseri med ord. Det fanns inga ord som kunde beskriva vad som låg framför oss. Jag fick kväljningar, jag var knappast den enda, en av trillingarna och även min fru spydde i varsin kartong. En frän lukt letade sig in i näsorna vilket bara gjorde det hela ännu vidrigare.
Framför mina fötter låg herr Thomson. Misshandlad. Död.
Hans ansikte var blodigt och munnen var full av blod. Hans ögon var uppspärrade av skräck och han höll händerna på bröstet. Kinderna var sönderskurna och i pannan hade någon ristat in hakkorset. En symbol som redan användes av nazisterna. Fru Thomson flyttade på hennes mans händer och ett flertal öppna sår uppenbarades. Han hade blivit dödad med en kniv. Det kunde inte vara en utbildad officer, han skulle ha dödat honom på ett snabbt sätt. Det trodde jag åtminstone.
Jag hade svårt att tro hur och varför det var judarnas fel att vi hade förlorat det första världskriget. Hitler själv hade judiskt blod inom sig, det hade stått i en tidning i England för inte så länge sedan. Reportern som hade skrivit detta hade bara någon dag därefter försvunnit. Ryktena menade att han hade blivit dödad av Hitler själv. Vad var egentligen felet på oss judar? Hur kunde vi orsaka förlust i ett krig? Bistert skakade jag på huvudet och sorgen från herr Thomson kändes stor och obehaglig.
”Allt jag vill veta är vad som hände”, stammade fru Thomson fram och böjde sig fram och kysste sin man på pannan. ”Och jag vill kunna begrava honom... Varför? Varför?”
”Jag lade handen på hennes axel och sa åt henne att kroppen skulle vi ta med till min tomt och begrava honom där. Det var kanske inte det bästa, men hon nickade mellan tårarna och stirrade tomt framåt. Hon satt så länge, innan hon tillslut vände sig om mot mig. Jag tittade tillbaka, jag kände på mig att hon ville säga någonting viktigt nu.
”Jag stannar.”
”Va?” Jag blev riktigt förvånad, faktiskt.
”Jag stannar här med dig och Edna. Jag kan hjälpa till vid förlossningen. Sedan så ger vi oss tillsammans iväg, vi fyra.” Hon vände sig om mot trillingarna. Alla tre grät.
”Gå barn, gå. Vi kommer efter.” Hon log matt och blinkade. ”Vi kommer efter.”
Trillingarna ville inte lämna oss, men de visste vad de var tvungna att göra. De skulle ta sig till hamnen i Travenmünde och resa till Trelleborg. De var tvungna att ge sig iväg så fort som möjligt.
Det var ett dystert farväl, tankarna låg både hos fru Thomson som hade blivit av med sin make, men även hos trillingarna som vi kanske aldrig skulle få se igen.
Vi tittade efter dem då de gick längs gatan. Tillsammans så sjöng de sången som hade vaggat oss till sömn dagen innan. Av olika anledningar var vi alla rörda.