Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Snälla, att den här skolan jag ska börja i, är bara så bra, att jag kommer att trivas och ha vänner som jag kan lita på och bryr sig om mig. Att de inte får se mig som ett problem barn! Alla bara säger att det är gymnasiet, då är alla mogna och vuxna… men vi får se om det stämmer…

- Men herregud Tanja! Så där kan du inte gå! Det ser förfärligt ut!
- Jaha, och? Jag kanske vill se förfärlig ut. Har du problem med det lilla mamma?
- Ja! Tänk att jag har det! Ta på dig normala kläder åtminstone! Folk kommer tro att du ser ut som en uteliggare…

Hon fortsatte och bara snacka och snacka en massa skitsnack. Orkade inte lyssna på henne längre. Jag vill nu bara hoppas att jag slipper byta linje och gå ännu ett extra år i skolan. Det är det sista jag vill!
Jag hade bestämt mig att göra bra intryck på första dagen i skolan. Jag är inte nervös, så länge jag hittar kompisar som jag har bra överens med och som bryr sig om mig. Jag hoppas också att ingen kollar snett på mig…
Första dagen i skolan är alltid spännande och det är speciellt. Fast den känslan har väl alla som ska börja om på något nytt, det behöver inte just vara att man börjar i en ny skola. Det kan vara när man ska jobba för första gången, när man för första gången ska till sin arbetsplats eller om man ska flytta hemifrån osv. Men i alla fall gymnasiet är verkligen inte samma sak som grundskolan. Många gånger som jag har bytt skola så har jag aldrig haft samma känsla som jag har nu. Det är ett tecken på att det här är något speciellt. Den linjen jag har valt, kan påverka min framtid…

De två första veckorna i skolan har varit helt okej. Jag tänker tillbaka när det var första dagen i skolan. Skolan som lyser upp och bara väntar tills alla elever kommer. Den såg lite lustig ut bland alla tegelstenar som både är beigea och rödbrun aktiga och väldigt stora fönster som finns i kyrkor utom att de fönster i skolan inte är lika färgglada.
Som tur är ligger skolan ganska nära mig, det tar ungefär 15 min att gå. Jag går alltid genom en park som är väldigt fräscht. Det är träd överallt som är gröna som gurkor och gräs som känns som om den alltid är nyklippt. Men det enda som jag stör mig på, det är alla klotter som det är på bänkarna, jag fattar inte varför folk tycker att det är så kul och bara klottra och förstöra. Det är inte ens snyggt. Det är det enda som kan få mig vara på dåligt humör när jag går igenom den. När det väl blir vinter då kommer det vara ännu tråkigare att gå igenom parken, då får man inte samma känsla som man får på våren, sommaren och till och med på hösten.

Första dagen fick jag först kontakt med Lina. Hon var trevlig och så, men efter ett tag snackade hon bara om sig själv hela tiden och lät mig aldrig prata. Hennes mörka hår hade verkligen volym och lyfte upp håret som om vinden hade blåst upp hennes hår fick den levande. Hon är som ett kinder ägg, brunett utanpå men blond inuti…
Men jag hade inget gemensamt med henne och att hon har hittat andra som hon fick bra kontakt med.
Jag har snackat med alla i klassen, men jag hade ingenting gemensamt med någon av dem. Alla tjejer klär så lika dana med jeans och linne, det gamla vanliga. Medan jag går i helt andra kläder som ingen förstår sig på.

- Ehm… Tanja? Vad är det för utstickande silver du har på jackan?
- De kallas för nitar!
Det var Stina som frågade, klassens bimbo. Som alltid har kollat snett på mig sen första dagen. Hon ska alltid ifrågasätta mina kläder varje dag. Hennes falska pipiga skratt och hennes nyblonderat hår, får mig att känna mig mycket mogen.

Efter två månader var jag så nära på att byta skola. Men ångrade mig i sista sekund och det var i matsalen som allting förändrades.
Jag satte mig vid ett tomt bord och så kom tre andra killar som jag inte hade någon aning om vilka de var.

- Tjena! Får vi sitta här?
- Självklart! Det är ett fritt land.
Han höjde ena ögonbrynet som om han inte riktigt uppfattade vad jag sa, men sen så log han och satte sig bredvid mig, de andra två satte sig mitt emot mig ungefär.
- Jag heter Simon och de här är Alexander och Joel.
- Jag heter Tanja. Vilken klass går ni i?
- Vi går i andra ring, och…
Hela lunchen snackade vi, det var hur roligt som helst. De såg att jag var ny och att de tyckte att jag hade coola kläder på mig. Jag berättade om morsan, att hon började klaga mer och mer på mig ända sen jag bytte klädstil och ska hela tiden berätta att jag måste ha “normala” kläder varje gång vi skulle hem till mormor och morfar. Joel beundrade mig att jag överhuvudtaget kunde stå ut med mamma. Det var den härligaste dagen på terminen, jag har äntligen hittat kompisar som jag kan vara med och jag har faktiskt en hel del gemensamt med dem (utom när det gäller klädstil förstås). Men det är så synd att de är ett år äldre bara. Men huvudsaken är att jag börjar trivas här på skolan i alla fall.
Varje rast och lunchrast är jag alltid med de här killarna, till och med utanför skolan också. När vi ibland är ute och spelar fotboll, och att det dessutom blåser, flyger alltid Simons orangea keps av och springer ifatt den som en riktig galning som om det gällde livet, det ser ut som han springer så fort som om han vore en jaguar.

Förlåt om jag berättar allting så kortfattat, men jag har inte så mycket tid på mig, mamma undrar nog vart jag är, så jag måste skynda mig på att berätta resten.

När halva terminen har gått, kände jag mig inte lika glad för att jag på skolans väggar står det nämligen “Tanja skolans hora”. jag blev jätteförvånad och förbannad. Vem har skrivit det här? Men jag fortsatte till mitt skåp, och där stod det precis samma sak. Då är det helt uppenbart att det är bara en person som har klottrat det. Jag skulle just leta efter Simon och dem så kom Stina ikapp mig. Hon snackade mest bara om klottret, sen började hon fråga om hur jag lärde känna killarna, när jag svarade så sa hon då:
- Tanja, du vet om en tjej bara umgås med killar blir hon betraktad som en hora.
- VA? Är det du som har klottrat och skrivit att jag är skolans hora????? Jag blev jättearg så det bara kokar av ilska.
- Men snälla lilla Tanja! Ta inte illa upp! Jag skojar bara med dig. Vad snackar du om förresten?
- Spela inte dum Stina! Både du och jag vet att du har gjort det! Din fjortis hora!
Där blev Stina väldigt arg att hon skrek så alla i skolan hörde. Då kom alla lärare!
- Tanja är jättetaskig mot mig! Hon kallade mig för fjortis hora! Jag som försökte vara snäll mot henne!
- Vad snackar du om? Du ljuger verkligen som en åsna! Du kallar mig för hora!
Men våran klassföreståndare Lena var förmodligen på Stinas sida. Hon tyckte att jag skulle skärpa mig och inte vara elak mot alla. Vad jag hatar Lena! Hon tror att hon är så förståndig och rättvis, hon tycker säkert att hon är så smart bara för att hon har glasögon och klär sig som om hon vore 20 år och sminkar sig som bara den! Alltid blå ögonskugga, det ser förfärligt ut. Inte så konstigt att hon var på Stinas sida! Så fortsatte det hela tiden tills jag inte kunde stå ut längre. Mamma bara säger att jag ska byta klädstil så kommer allting bli bra igen och folk kommer att acceptera mig. Vadå? Jag råkade bara ha svart skinnjacka med nitar på och svart bruna trasiga byxor med svarta klack skor.

Jag har bestämt mig att jag ska byta skola (igen) men den här gången ska jag flytta till en annan stad och bo på elevhem, spelar ingen roll var så länge jag slipper den här hålan i alla fall. Jag är här nu för att ta farväl till dig för jag kommer troligtvis inte komma tillbaka. Sen du harr gått bort så har allting blivit upp och ner. Hela jag har förändrats med min stil och beteende. Du har alltid sagt att jag ska vara stark och stå för den jag är oavsett vad folk säger. Du som alltid brukade berätta om hur allting känns levande och livet bara handlar om att kämpa till det mål man vill nå…

- TANJA!

Det lät som det var mamma. Aja ska bara säga det här också. Du anar inte hur mycket jag saknar dig pappa. Du har alltid stöttat mig mer än vad mamma har gjort. Glömmer aldrig bilolyckan och i sjukhuset där du inte kunde vara kvar. Varför måste allting vara så orättvist? Men oavsett var du än är så hoppas jag att du är på mycket bättre ställe än vad jag är och att du mår prima. Vi kanske kommer att ses en vacker dag. Nu måste jag gå… Hej då pappa! Du är den bästa pappan som finns och jag älskar dig…


Av: Setare SP1SK
23 mars 2007