Rakhyveln vet.
Den ligger rensad och
orörd sedan
länge.
Som om det var
jag som
sov i badrumsskåpet.

Vi behöver
hud.
Graciös och mänskligt
pulserande.
Vi kräver,
med paniken i halsen,
poetiska mellanrum.

Mina håriga ben är mitt
privata tecken på
ensamhet.

Och badrummet skriker under
mina kallaste
stunder.