Ensamhetstango spelas i min hjärna,
mörkret är överallt
och du är inte här för att torka bort mina;
mörkertårar.

Under mig ligger ett iskallt duntäcke,
för det fanns ingen som kunde ge det värme,
ingen ville ge det kärlek så det frös;
till is.

Mina pärletårar faller och jag skriker:
"Jag vill inte vara ensam!"
gång på gång ut till;
ingen alls.

Ibland alldeles viskande i mörkret
ber jag om din varma omfamning,
men där finns ingen värme kvar;
att få.

Tango övergår till tryckare
och jag ligger där på istom dunsäng utan;
att känna dina händer.

Jag känner till slut ingenting,
men nu hämtar det varma ljuset mig,
så jag säger med detta;
farväl till värmen från dig.