Den lilla poeten har nästan torkat ut, mina händer har skrivarkramp och hjärnan idétorka. Jag vill skriva av mig allt, men det är bara att konstatera; man skriver som bäst när man mår som sämst. Poesin är i toppen när själen är i botten. Min själ har långt kvar till toppen, men ligger inte längre död på botten. Det är ibland läskigt att lämna den där ”vännen”, hon som följt mig genom alla de här åren. Vem ska nu leda mig genom en trygg mörk värld där allt är svart men det ändå inte gör någonting för jag får ett löfte om att vara mager. Det är då jag syns, när jag är som minst. Ibland tror jag att jag har blivit förälskad i mörkret, ljuset är så ljust, dagen är så livlig. Mörkret är så mörk, så tryggt och vem ser ett knytt i mörkret? Ibland vill man bara gömma sig. Men ofta vill man bara bli sedd.