Han hade slängt upp sina 45: or på balkongräcket. Sulan var torr och blänkte av minkfett. Remmarna hårt knutna. Han var noggrann med sådant: Det som hade med andra människors första intryck av honom att göra. Satt i honom ända från barndomen.
Skallen hans, var naket bar. Rakad, två millimeter, aldrig mer. Han tyckte om vinddraget över hjässan när man cyklade eller sprang riktigt fort. Jackan från gymnasietiden hade han sparat. Han använde den fortfarande. Ärmarna var täckta av märken, både SS och hakkors. Ett nytt märke för varje år. Han ville kunna kännas igen.
Så fick han plötsligt syn på henne. I glöden från tändaren, den som liknade en pistol, kunde han urskilja hennes svällda läppar och blåslagna kinder. Han fimpade cigarretten mot räcket, lät den singla ner mot hennes ICA-kassar och grova kängor. Han tålde inte färgen. Negerbrun, chokladbrun som man sa när man var liten. Som om någon gått i efterhand och målat på. Han la en loska, hoppades att det var ett tecken nog, gick sedan in.

När och hur det egentligen hade börjat, visste han inte riktigt, men det måste ha varit i samband med inflyttningen på våningen ovanför. Det var alltså inte omedelbart, utan först så småningom, och de första gångerna tänkte han inte ens på det.
Det var när han för ett par månader sedan spolade vilt i handfatet och råkade slå huvudet i kaklet, som han för första gången hörde. Örat hade snabbt formats till en sugkopp, och det gick att uppfatta vartenda ord. Slagen hade låtit på samma sätt som när man med tunna skor trampar i meterdjup snö.
Samma dag hade det ramlat in drösvis med feladresserad post. Det var från någon myndighet, han kom inte längre ihåg vilken. Han hade sprättat upp alla kuvert, läst igenom noggrant och blivit arg. Kvinnan vistades här illegalt. Tanken på att ha snyltare i huset hade fått hans ögon att tåras. Han hade fått putsa länge på kängorna den kvällen.

Han halvlåg i soffan och tittade på TV. Det var ett program om identitet. Programledarna frågade dumma ungdomar på stan i vilka former identitet kunde existera. Ingen förstod frågan.
Hela dagen hade han tillbringat i en stol på arbetsförmedlingen. Han hade fått svara på frågor och kryssat i på papper. Han hade lämnat jackan hemma, trott att det var det bästa. Ändå hade han inte erbjudits något fullvärdigt jobb. De hade läst från listan:
– Dagispersonal, städare på en transportfirma, packa varor på matvaruaffär, stapla plank på byggvaruhus.
Han hade blivit häpen, trott att de drev med honom. Han hade börjat ifrågasätta, stilla först, men när de spelade oförstående hade han smält handflatan i bordet. De hade bett honom att gå ut, kanske komma tillbaka en annan dag? Han förstod inte deras tankesätt, systemet som man talade om. Det behövdes människor som arbetade, som kunde ta tag i de riktiga jobben! Han hade sagt det åt dem, men de hade inte lyssnat.
Vägen hem hade varit ett mindre helvete. Bussarna hade varit försenade och han hade fått stå hela vägen. Han hade slängt sig ner framför TV: n så fort han kommit innanför dörren, hade inte brytt sig om att ta av kängorna ens. Knöt bara snörena ytterligare.
Pryglet på våningen ovanför pågick för fullt. Det hade för vana att öka på kvällen. Kvinnan skrek med klarare röst och dunsarna kom oftare. Just nu störde det honom inte.
Han undrade vem mannen var. Han hade sett honom flera gånger på gården, oftast ensam, men en gång hade han rökt pipa tillsammans med andra lirare. Alla hade haft traditionella arabiska folkdräkter.
Han kom ihåg att han hade använt ryggstödet på en av solstolarna till stöd för pipan på luftgeväret. Det hade ändå varit svårt att träffa, avståndet hade varit för långt. Han hade skrikit när de vägrade ge sig av därifrån. Han hade skrikit för att visa att han hatade dem, hatade deras glosögon och broderade dräkter. De hade pekat finger och garvat. De blev modiga i flock.

Det var när TV-programmen var slut och han hade somnat som den första dunsen kom. Han trodde först att den var en del i drömmen. När slagen övergick i ett smattrande mot väggen, reste han sig och gick mot hallen. Det hade börjat höras i trappan. Mannen skrek på arabiska och kvinnan grät högt. Han undrade varför ingen jävel reagerade.
Plötsligt lät det mot hans dörr. Först blev han rädd; utkikshålet fick mannens ansikte att verka närmast enormt. Han viftade med en nyckel framför sig, hotade med att öppna dörren.
Han mindes med ens. Det var vinter och han hade låst sig ute. Knippan måste ha fallit ur hans ficka någonstans vid Nybroplan. Mobilen var död och han hade dessutom ingen att ringa.
Trappuppgången med sin stenläggning hade snabbt blivit kall, han riskerade att förfrysa fingrarna. Det hela hade slutat med att han hade gått upp till den alkoholiserade finnen på våningen ovanför för att be om ett bräckjärn. Fyllot hade flinat först, men sedan blivit allvarlig när han förstod bekymret. Det hade gått snabbt att dyrka upp låset. I värmen i hallen hade finnen föreslagit att om det nu var så att han någon mer gång låste sig ute, kunde han ju för säkerhets skull lämna en extranyckel i hans lägenhet. Bara för säkerhets skull. Han hade gjort som förslagits. Dörren till sin grannes lägenhet stod alltid öppen, men det hade aldrig tett sig så att han behövt använda extranyckeln. Efter en tid hade han glömt att den funnits.
Den nyckeln var den som muslimen nu viftade med utanför hans dörr. Han kände igen svastikan som han limmat på. Han undrade febrilt hur det kom sig att den hittats. Gömstället hade varit av bästa sort; i ett snöre bakom ett element på toaletten.

I förgrunden uppfattade han kvinnan. Hon satt nerhasad mot hissdörrarna, svårt förvriden med blåmärken på både händer och överarmar. Ögon smala som en katts. Han tvivlade på att det ens gick att gråta.
Så öppnade mannen dörren, nyckeln som en tyngd framför hans ansikte:
– Vad i helvete vill du min fru? Vari ligger din poäng?!
Det var ett djurs ögon som mötte honom, en hinna av vansinne. Mannen liknade en människa som han en gång känt. En liten. En sjuk och skadad.
Så började slagen. Först i mage och mot bröst. Drogs sedan till hans huvud, han försökte skydda ansiktet. Mannen ägde en kvickhet som var svår att placera, i törnar kom slagen. Han ångrade att han inte tagit av sig kängorna. Stålhättan gjorde dem tunga.
- Du har rört min fru, din sjuke fan.
Mannens gråtröst flöt ut på gården. På ett sätt önskade han att ingen skulle höra, han ville inte bli funnen så här. Ville inte bli förnedrad.
Han hade svårt att förstå vad mannen menade, hittade inte sig själv i sammanhanget. Men så sa han det rätt ut:
– Hur i helvete kan man vara så dum att man lämnar sin egen nyckel i sin allrakärestas lägenhet, som tecken på att man varit där?!
Det var en galen mans uppfattning, inte grundad på några bevis. Det gjorde honom rädd. Människan framför honom var fylld av behov som vridit förståndet ur led, gjort det rotlöst. Sådana människor skulle man akta sig för. Mannens utseende hade dålig inverkan på honom, fick honom att larva sig som ett småbarn. Det gick inte att slå en psyksjuk.


Det var när hon i skuggan på väggen såg mannens rygg krummas, som hon reste sig från sitt hörn. Tänkte att misshandeln hade pågått tillräckligt länge. Inte för att hon av sympatiskäl brydde sig, men hon ville inte komma i kontakt med polisen. Det var nog med alla de papper som snart skulle landa i hennes brevinkast. Hon var medveten om sin frånvaro i registren.


Han hade inte blivit förvånad över slaget. Visste att hon förr eller senare skulle komma att reagera. Hon var trygg innerst inne. Ändå hade han dragit till, liksom för att påminna henne om att hon fortfarande låg på botten, att hon alltid så skulle göra.
Grannen däremot, han som med en sådan svinighet berövat honom det godaste han hade, förtjänade att dö. Han hade lämnat dem i trappen. Visste att det var olämpligt, men han hade blivit desperat och agerat utan förstånd. Kusiner och bröder som bodde nära, visste han skulle komma att hjälpa honom färdigställa.
Det hade inte tagit många minuter, ändå var de borta när han återkom, nyckeln hade de tagit med sig.



Hon talade inte, visade bara med händerna att de var tvungna att gå, att han snart skulle vara tillbaka med hennes bror. Hennes bror var stor, starka muskler, som cirklar i luften. Han skulle inte överleva, det lovade hon. Han förstod att hon inte ville ha något med polisen att göra, inte han heller. Kanske var det därför hon var så envis.


Bussen kom direkt. Han hade ingen biljett, fick låna en tjuga av henne. Det var trångt på sätena, de fick dela. Han kunde inte bestämma sig för om det störde honom.
I fönsterrutan såg han dem: Två flydda människor, sprungna ur livet.
En dag skulle samhället tvingas plocka upp dessa människor, med samtal om bidrag och framtidsutsikter, försöka få dem på räls igen.
Han visste inte om meriter som välputsade kängor skulle betyda något då.