Press. Från alla möjliga håll. Känner att allt är upp till mig. Men på samma gång känner jag att jag inte räcker till. Att jag inte duger något till. Att jag inte gör något annat än ställer till med besvär för andra. Att jag är inte lever upp till andras förväntningar. Inte ens till mina egna. Men varför har jag helt plötsligt börjat anstränga mig för att vara andra till lags?

Jag vill så gärna hjälpa till. Men får känslan av att min hjälp är oönskad. Att ni tvivlar på min förmåga. Lätt att säga att jag inte har någon erfarenhet av det hela, men har ni känt mig hela mitt liv? Vet ni vad jag har gått igenom? Vet ni hur lätt jag har för att föreställa mig andras situationer? Visst, det kanske inte är tillräckligt, men det är i alla fall något.

Frågorna ekar i mitt huvud. Känslorna får mig att vilja spy. Varför är jag helt plötsligt så osäker på mig själv? Är det mitt förflutna som hemsöker mig, som vill få mig att vara vaksam?

Låt mig hjälpa, låt mig inte bara ligga här och känna mig värdelös. Stäng mig inte ute, jag vill veta även om det sårar mig. Tillsammans kan vi göra något, en förändring.

Skrivandet känns med ens meningslöst. En så stor del av mig, mitt allt, min framtid, hur kan jag inte finna någon glädje eller lättnad i det längre?

Jag ligger här, i min ensamhet, med frågor som ekar, känslor som vill ut. Som ett hjälplöst litet barn, ligger jag här, med gråten i halsen och kramar om kudden. Väntar på ett tecken. Vad som helst. Någon som talar mig till sans, som säger att jag duger precis som jag är, som får mig att tro på de orden. Men det blir väl som alla andra gånger. Jag börjar tvivla direkt när personen lämnat mig, om det ens bara är för att sova.

Jag måste hålla mig borta från trasiga personer. De tär bara på mitt sinne. Men var finner man någon som är hel? Kan inte någon hjälpa mig?

Du skrämmer mig, samtidigt som jag intet annat vill än att vara med dig. Finns det en framtid för dig och mig? Tanken på en framtid med dig, med ditt förflutna, din trasiga själ och ditt bagage får mig att rygga tillbaka. Försöker stanna kvar, ge dig tröst, men finner mig själv bara hjälplös. Mina ord har ingen mening. Vad ska jag ta mig till?

Han hemsöker mig än. Varför kan han inte släppa taget? Det var då, nu är annat. Han. De så många olika ansiktena, samlade i ett. Gör jag ännu ett misstag, tro?

Allt är upp till mig. Måste bevisa allt, fastän jag ingen ork har. Ni pressar mig så hårt, från alla möjliga håll. Ge mig lite andrum, låt mig andas. Varför tvivlar ni? Varför så osäkra? Låt mig visa vem jag är. Varför räds ni mig? Varför får jag inte vara den jag vill? Ni tvingar mig till att vara någon jag inte är. Varför stöttar ni mig inte, och är stolta för den jag är?

Förlåt. Förlåt för att jag inte blev som ni ville. Förlåt. Förlåt för att jag tänker, har ett djup. Förlåt. Förlåt för att jag tycker, har andra åsikter. Förlåt. Förlåt för att jag har en strävan, en annan vilja.

Vad ska jag ta mig till? Ligger här, med kudden i famnen och en tår längs min kind. Förvirrad och rädd. Känner mig så vilsen, har ingen ork att finna den rätta vägen igen. Kommer jag någonsin att göra det åter igen, eller är den för evigt förlorad?

Frågor som ekar, känslor som vill ut. Någon som kan hjälpa mig att få ett slut?

© Jasmine Törnetoft Turandar