Det hade ösregnat i en hel vecka då jag fick syn på vardagsrumsmatta utanför fönstret. Jag konstaterade att den måste ha hängt ute på balkongräcket hela natten på grund av det droppande vattnet från mattans alla kanter. Medan mina fötter nuddade det blöta cementgolvet utanför fick jag syn på en stor röd fläck som jag förstod måste vara rödvin. Mina tankar krockade med varandra och jag skämdes över att inte minnas vad som hänt eller hur mattan hamnat över räcket. Jag gick in i lägenheten igen och reste på mina döda krukväxter som jag umgåtts med kvällen innan. Vinflaskan hade antagligen slagits sönder för den bestod nu av flera olika glasbitar och låg över hela golvet. Jag hörde min väckarklocka i sovrummet och kastade den ut i hallen i hoppet om att den skulle krossas för alltid. Väl ute på balkongen igen möttes jag av rödvinsfläcken som lyste ilsket brunrött mot mig. Jag skulle ha lämnat den där för att ruttna om inte mamma dykt upp senare på den söndagen och tagit hand om den.
Jag känner alltid igen mammas nedstämdhet då hon sätter sig vid mitt vingliga köksbord som skulle passa bättre i en studentlya. Jag följer hennes ansträngda men vänliga min när hon tar en tugga av min misslyckade sockerkaka. Hon frågar inte längre om den är nybakad eller inte. Hennes solbruna hy passar inte mot mina pissgula tapeter och inte heller de högklackade skorna bredvid mina intersporttofflor i hallen. Det är bara den underliga tanten en våning över som hörs, när hon var tredje timma slår med dammsugaren mot golvlisterna så att alla mina taklampor skallrar i kör. Mamma brukar undra hur jag har det och beklaga sig över mitt slitna utseende. Hennes frågor om jag varit ute den här helgen också gör mig galen. Visst har hon helt rätt i att jag ser sliten ut. Jag dricker ju upp en vinare ensam under varje avsnitt av ”Så ska det låta”. Jag håller till och med koll på hur många avsnitt som gått och det tyder på mina lördagsvanor.
Jag avstår från att ge mamma skuldkänslor över att hon har en sån dyster dotter som har en urna med aska av en död gammal katt i. Det galna skrället som låg och stirrade för länge på de dumma fåglarna på andra sidan glasfönstret. Katten blev tillslut tokig och tog chansen att slänga sig ut genom fönstret när jag vädrade bort röklukt. Det blev hans första och sista flygtur.
När mamma berättar om veckans finlandskryssning funderar jag över om mitt liv skulle vara annorlunda om jag gjort mig själv till änka. Jag borde ha gift mig med en godluktande äldre man som jag senare skulle förgifta med min kycklinggryta. Då skulle kanske lite pengar ha rullat in från testamentet, in på mitt Icakonto som alltid är så gott som tomt. Men när mamma frågar mig något glömmer jag bort den tanken.
Jag kunde alltså inte berätta för mamma hur min kväll, såsom många andra kvällar sett ut. Jag ljuger om att jag varit och tagit ett glas eller två med en vän och att det blivit lite sent. Jag har inte berättat för henne att jag och min barndomsvän inte pratat på snart tre månader, om det nu förstås räknades som en konversation. Vännen skulle köpa hundmat och hennes tvååriga goldenretriver stod utanför med husse och väntade. Hon log mot mig och frågade hur jag mådde, bra svarade jag.
Idag verkar mamma nöjd med lögnen och reser sig upp för att gå ett varv i lägenheten. Hon plockar i ordning buntarna av reklam som jag föst under hallskänken och blir förvånad över att hitta väckarklockan under Ica-reklamen. Jag låtsas inte se hur hon drar handen över träbänken för att känna efter hur tjockt lager av damm som ligger där. Sedan går hon in i sovrummet för att placera min väckarklocka där jag inte vill ha den längre. Från rummet hör jag hur hon frågar om vi inte ska måla om någon helg, bara hon och jag. Den tysta saknaden av något som inte längre finns tränger sig in i min kvava lägenhet. Det ringer och jag hinner som tur var inte svara på frågan.
Mamma stänger ytterdörren med försiktigt när hon går och jag lyssnar efter hennes nätta små steg ner för trapporna. Jag hör hur tung hon tycker att min vardagsrumsmatta är att bära på. När portdörren smälls igen ekar det i trapphuset som målats om i samma pissgula nyans som i mitt kök. Jag tar ett djupt andetag och känner lugnet precis som efter ett efterlängtat bloss och rör därefter vid urnan på hallskänken med mina spruckna fingrar.
Klockradion sjunger för mig när jag lägger mig i sängen av utmattning. Musiken intresserar mig inte längre och jag känner längtan efter drömmarna som tynat bort och ligger gömda under den vita sommarkoftan i byrån. Med armarna under huvudet saknar jag det som blev nedskrivet då solen stod högre än vad den aldrig gjorde mer. Tack vare smällen som jag trodde var av brevbäraren rycker jag till. De drömmar jag började minnas flög iväg och försvann lika snabbt som då löven flyr bort i vinden om hösten. Jag hade länge funderat över att klistra en lapp på dörren som alla andra kärringar gjort i våningshuset där det står ”ingen reklam tack” men ännu hade jag inte tagit mig själv i kragen och utfört det.
Om det hade varit en dag som alla andra dagar hade jag bara möts av det som brevbäraren alltid lämnar. Nu blev jag förvånad över att det inte fanns någon reklam från alla dessa skoaffärer och sportbutiker. Bara ett vitt brev låg och lyste på hallmattan som om det vore självaste Jesus som lämnat det där. Innan jag såg mitt namn på kuvertet var jag säker på att någon tvekande stod utanför dörren för att beklaga sig om att brevet hamnat i fel brevnedkast. För ingen skickar brev till en kvinna som har en urna på hallskänken vars innehåll består av aska från en gammal katt. När jag kikat ut genom titthålet där ingen stod öppnade jag brevet. Jag läste medan mina tårar rann och de fortsatte rinna medan de droppade ner på pappret, så att det blåa bläcket började rinna det också. Längtan efter någon som bara försvann blev lika starkt som då det ännu inte hade tynat bort.
Jag tar på mig mina tofflor och struntar i att låsa ytterdörren efter mig. Jag snubblar i trapporna och slänger mig ut ur porten som om jag kastar mig ut ifrån ett brinnande hus. Jag kan mitt lilla samhälle utan och innan. Jag vet precis vart de äldre öppna alkoholisterna sitter och jag skäms över att veta vad alla heter. Jag vinkar hastigt till dem och gubben med bingolotterna ser snopen ut. Men jag har inte tid eller råd med en lott även fast jag önskat lindra mitt samvete för en god gärning. Jag har inte tid för en hutt heller, även fast jag kanske skulle ha behövt en. Det var länge sen jag sprang såhär fort.
Den parken som jag lovade att aldrig mer gå till ser nu inte ut så som jag minns den. Träden är annorlunda och parkbänken står inte där den lämnades. Fjärilarna verkar vara döda för i år. Allt ser så annorlunda ut från den tiden då drömmarna fortfarande var levande. Kanske var det mina minnen som förvrängt och överdrivit den platsen som jag älskade så högt. Jag såg mig om efter någon och inte förrän jag satt mig ner på gräset, märkte jag hur hårt jag kramat brevet i min hand.
Plötsligt var det något som fick ljuset att inte skina där jag satt. Det var som om jag öppnade ögonen i en dröm, samtidigt som jag befann mig i verkligheten, då jag insåg vad det var. Det var någon som stod framför mig på gräset som jag tyckt var grönare förut. Det var den skuggan jag trodde att jag aldrig skulle få se mer av. Det var den blicken jag saknat från den tiden då drömmarna inte låg gömda i byrålådan. Jag hade inte glömt att de ögonen fortfarande fanns. De såg på mig så som de gjorde då jag fortfarande hörde tonerna. Så levande som de ögonen log igen, så log min park, mina krukväxter, så log jag nu. Bläcket som suddats ut av mina tårar torkade i solen och jag hörde musiken börja igen.