Himmelen lös alldeles röd och mörkret var på ingång. Den vita snön som hade lyst upp den kalla kvällen började natten långsamt äta upp. Vinden ven och kylan bet sig fast i mina kinder. Jag kände hur dom blev varmare för var sekund. "Vid det här laget är dom nog lika röda som solnedgången på himmelen", tänkte jag för mig själv och började fantisera om två riktigt röda äpplen som mina kinder kunde liknas med. Jag hade promenerat ett bra tag nu och jag kände att mina ben började protestera mot kylan trots att jag alltid gnäller över att mina ben är så ludna. Den kalla luften bet sig fast överallt på kroppen och det kändes som om jag satt inklämd i ett kylskåp utan en trasa på mig.

Nu syntes den lilla skylten som var täckt med snö från topp till tå. Den pekade in mot vänster till en ganska lång gata med en massa villor på båda sidor av den asfalterade vägen. Jag skrapade bort snön från skylten och såg att det stod "Tegnérgatan" med stora skimrande bokstäver. Handskarna hade jag glömt hemma så det var med mina bara händer som jag skrapade bort snön. Det kändes som om naglarna skulle spricka och fingrarna förvandlas till istappar.

- Nu har man i alla fall kommit rätt, tänkte Sebastian, 15 år som längtade efter att komma fram och få känna lite värme på överkroppen och benen.

Men pulsande steg började han promenera längs den snötäckta gatan.

Hemma hos familjen Granqvist var det ingen rast och ingen ro. Hela familjen hjälptes åt att pynta huset med julsaker. Det var tomtar, änglar, stjärnor, ljus, röda äpplen och glitter som skulle göra huset till det mest markanta i grannskapet. Fru Granqvist var mycket mån om sin titel som bästa julpyntare i trakten. Ingen i hela grannskapet har skuggan av en chans att utmana fru Granqvist på den fronten. Huset är överdrivet pyntat varje år med blinkande lampor i alla former och färger som täcker huset från topp till tå utvändigt. När man kommer in i huset strömmar doften av kryddnejlika in genom näsborrarna och ögonen bländas av alla färgvariationer och stilar. Familjen hjälps åt med detta varje år. Dom ser det som en familjedag, som en liten fest i största allmänhet och som ett litet förspel till julen.

Cindy hjälper sin mor att pryda den mäktigt gröna granen som efter att allt pynt har tillkommit inte skiftar i någon nyans av grönt.

- Det räcker med att gräsmattan är grön på sommaren, skattar modern samtidigt som hon hänger upp en röd glaskula ganska nära granens topp.

Efter det går hon bort till fönstret, öppnar det och sticker ut huvudet.

- Tom! börjar ni bli färdiga?

- Det är på G, svarar herr Granqvist.

- Det är på G, repeterar lillebrorsan Lukas.

- Säg till när ni är färdiga så jag och Cindy kan vara med och inviga.

Modern slog igen fönstret och gick tillbaka för att hjälpa Cindy. Hon var en mycket blond och gullig tjej med klarblå ögon och en modern klädstil. Men hennes personlighet påminner inte om dom andra ungdomarna här omkring. Hon är blyg, tystlåten och håller sina tankar för sig själv. Men just idag försöker hon vara så öppen som möjligt.

- Skulle inte Sebastian komma och hjälpa till?, frågade morden som höll på att linda glittret i granen.

Det var silver i år, förra året hade vi guld tänkte Cindy men höll tankegången för sig själv.

- Jo, han ringde mig på mobilen nyss och sade att ha var på väg.

- Vad bra!, sade fru Granqvist och gav Cindy ett leende.

Cindy log tillbaka. Det ringde på ytterdörren. Det var som att Cindys ögon tändes av lycka.

- Jag öppnar! Det är antagligen Sebbe, sade Cindy och hoppade jämfota av lycka till dörren. Hon öppnade:

- Hej Cindy!

Cindys ögon slocknade lika fort som dom hade tänts. Det var pappa.

- Du kan du bara säga till mamma att det fattades några gröna lampor så jag åker och köper dom.

- Men lysena är ju trasiga på bilen, utropade Cindy.

- Äsch!, jag skall ju bara in till stan och det finns ju gatlyktor. Dessutom så kan jag vägen in till stan så bra att jag skulle kunna köra i sömnen, påpekade pappa.

Cindy gav efter och lovade att hon skulle säga till mamma. Herr Granqvist gav sig väg ensam eftersom att lille Lukas frös så mycket så han skulle gå in till mamma och fråga om hon kunde göra lite varm choklad till honom.

Han vred om startnyckeln och motorn satte igång men inte lysena.

- Skit!, utropade fadern som hade haft en liten förhoppning att det skulle fungera i alla fall. Men han insåg nu att han måste slänga ut onödiga pengar för att fixa det.

Bilen rullade och följde den upplysta vägen in mot stan.

Undertiden satt Cindy på sitt rum och väntade och väntade på att hennes pojkvän Sebastian skulle komma som hon längtade så efter. Hon längtade efter hans röst, hans varma hand, hans klara ögon. Var höll han hus? Hon började bli orolig om det hade hänt honom något.

Sebastian var så kall, iskall när han lunkade genom den långa Tegnérgatan. Han såg nästan igenting bara den vita snön som blev suddigare och suddigare för hans syn. Det han inte visste var att han vara så kall att han började förlora medvetandet. Han kämpade sig framåt i en fart som en snigel inte omöjligt hade kunnat åstadkomma. Han kunde bara se sin Cindy framför sig och han längtade, längtade som aldrig förr. En tjej som hon är omöjlig att hitta, tänkte han medan hans ögonbryn hade blivit vita.

Det var inte lågt till staden från Granqvists hus. En som visste detta var herr Granqvist som följde den upplysta vägen på Grönkullavägen som var en bigata till Tegnérgatan. Men han hade gjort en felberäkning som skulle leda till något avskyvärt. Han svängde in från Grönkullavägen till Tegnérgatan och det blev svart.

Nu kom Granqvist på vad han hade glömt bort. Dom bytte ju gatlyktorna på Tegnérgatan.

- Sablars!, utropade han. Granqvist tänkte:

- Jag får väl stå vi mitt ord som jag sa till Cindy att jag kan även denna väg i mörker, sade Granqvist peppande till sig själv.

Han fattade mod, tryckte på gasen och bilen började rulla framåt. Framåt mot ett öde som kommer att förändra honom och andra människor i hans närhet.

Herr Granqvist, vad har du ställt till med!

Det började snöa, snart ännu mer, ännu mer, snön yrde. Lika många snökorn som föll till marken den natten lika många tårar trillade från familjen Granqvists kinder. Kanske ändå Cindy fällde mångfalden. Kanske var herr Granqvist inte långt efter. Kanske hade dom inte behövt fällas överhuvudtaget. Det där valet mellan Grönkullavägen och Tegnérgatan var ett val som kostade Sebastian, 15 år hans liv. Pyntet som familjen Granqvist hade med så mycket omtanke satt upp överallt i och utanpå huset är för läge sedan borttaget. Kanske för att dom inte vill se ljus. Kanske för att Sebastians öde inte var av ljus. Kanske för att det inte finns något ljus i natten eller kanske för att det inte fanns några gatlyktor på Tegnérgatan.