Vid den stunden ökade tiden takten.
Jag tappade detsamma.
Tankar växte i ultrarapid,
men huvudet snurrade i en virvel.
Jag råkade blunda,
och när jag öppnade mina ögon
var du borta.

Jag vet inte var du är.
Ibland undrar jag
om du nånsin varit här,
om vi faktiskt mötts.
Mina sega tankar vinner tid
att lura mig.
Jag kanske inte har blundat,
du kanske aldrig har varit här.
Vi kanske aldrig har mötts.

Men.

Jag känner din doft ibland,
och ditt ansikte verkar bäras av alla.
Alla verkar ljuda din röst,
jag hör bara dina ord.
Jag ser bara dig innan jag blundar,
och jag vill inte öppna mina ögon.
Det är endast där du stannar.

Men.

Tiden går alldeles för snabbt,
och jag hinner inte ifatt.

Jag vill inte att du går med den,
men ibland undrar jag
om det ändå inte är bäst så.
Det verkar inte som du kommer
att dyka upp på en tid.

Och du verkar inte vilja
skicka någon i ditt ställe.

Ett annat du.


Som sagt, det kanske är bättre
att du hinner ifatt tiden.
spring ifatt den så fort du kan.
Det är min enda räddning,
att jag inte ska hinna ikapp dig.