Det kan ha varit tanken som ställde henne på plats, funderingen om vad det var som egentligen hände eller kanske var det bara ett sätt... en strategi att lösa alla problem på en och samma gång.
-Du... du vet inte... du ser inte... vad gör du här...?
Kunde jag ens svara utan att skratta, du... ja, det borde väl vara jag...
-Klart jag ser... jag ser en tom människa, ett skal som svävar på en kall vind... du ska fan inte få mig att känna någon sorg för dig... du finns inte... existerar inte utanför...
Hon såg på mina tomma ögon med först spelad rädsla... sedan kvävt hat och slutligen tillbaka till hennes normala blick... kall, blå... isig ilska... hon hatar mig...
-Käft! Vem fan är du att stå där och försöka få mig att känna... jag vill inte veta vem du är, vad du gör... Utanför vad? Din elaka jävel, du klarar inte ens av att se på mig utan...

/