Behöver det finnas en klar mening för att det som då är klart meningsfullt inte förblir meningslöst, och är meningsfullhet så otroligt nödvändigt?

Visst, min syn kanske är en produkt av det vanliga självhatet och hopplösheten som följer med i varje sandkorn av tveksamhet.
Visst kanske jag är lika dum i huvudet som jag ser mig själv att vara, och därmed inte har en felaktig syn på mig själv och mitt egna värde.
Det vore en ganska trevlig uppenbarelse, i fem sekunder... sedan kommer den där idiotiska insikten som alltid följer efter. Dumma satans insikt (ursäkta, jag har alltid varit dålig på att svära korrekt), dumming det du är satans... ja, du fattar.

Varför måste egenvärdet vara av så stor vikt?

Om jag ser mig som meningslös, varför måste det direkt vara inkorrekt och en produkt av idioti eller depression eller renodlad dumhet. Varför måste det vara så fel?

Det vore ju underbart om livet verkligen var meningslöst, om jag i denna existens inte spelade någon roll alls. Tänk hur lätt allt skulle vara om man kunde behålla sin varma, ombonade idioti?

Jag kanske är dum i huvudet. Kanske har jag missuppfattat någonting någonstans, och kanske är jag en gnu på ett spett över en öppen eld förundrad över hur lite den vill vara i den position den är i just det ögonblicket så det utspelas och drömmer sig in i en annan existens att därigenom vara en människa i sverige, år 2013, mars, innan påsk. Funderandes över relativt lätta trivialiteter om man jämför med tankarna som flyger upp i huvud när man blir grillad levande, och gnu.

Mitt huvud vandrar lite, poängen faller bort och meningarna avslutar sig själv.

Ibland är inte ens ordet viktigt i en text, för mig handlar texten oftast om ögonblicket innan och ögonblicket efter texten formats.
Det är en mysig känsla att inse hur lite av orden är valda utav motiv, och hur mycket de befinner sig där de slutligen är av ren nödvändighet.

I alla fall som jag ser det i nuet, i morgon kommer jag inte minnas ett smack och forma en ny teori.

/