Ingen kan se det skri jag har i mig,
skriet som är högt i mitt intre men
tyst och så smärtande för sig men
vem kan se?

Kampen om dagens leende är kämpigt,
skyms utan gammalt beteende och jag
kryper så sakta i in och jag stänger sen
dörren i mitt inre, nyckeln är min och
ingen kan få och öppna mitt inre

Ingen kan höra paniken i mig, se eller
veta vad jag tänker eller hur jag skriker
i mitt inre av smärta och panik

Kan jag bryta min isolering?

Så innerligt trött bara, trött på att vara
jag och kommer alltid vara trött. tar det
senare sen, jag skriker ett tag till och jag
tror det är det jag vill