Hej alla dem
som inte såg på tv
den andre februari
klockan 16.00.

Mamma, visst handlade det om kärlek den dagen, om dig och mig och vi. Och trots smekningar av dina fjäderlätta änglafingrar längs ryggraden etsade sig smaken av hat fast sig i min halsgrop och gjorde de svårt för mig att andas. Det minns du väl? Jag och du och vi, gjorde ingenting för att stoppa de. Och visst kvävdes vi till ljudet av tomma kärlekslåtar den dagen, och visst slutade det med att jag målade trasiga hjärtan på dina upphittade vingar då pianot klingade toner av lättnad. Jag log, jag och du och vi log. Inte tillsammans, som vi brukade göra efter alldeles för många flaskor med Pepsi Max, men vi log. Vi log för att vi aldrig har förstått oss på tv, vi log för att vi äntligen förstod att vi aldrig har förstått oss på varandra.

Mamma, jag är utsliten, en inspelad kopia av en original tv-serie som spelades alldeles för länge på tv4 förra veckan. Du och jag och vi, är utslitna. Och det känns fel att fortsätta hoppas så där innerligt när tåget redan rullat förbi perrongen utan att stanna. För du stannade inte, och vi grät. Vi grät för att de var för sent att spela in en ny likadan fast ändå annorlunda tv-serie som redan spelats och var utsliten. Och vi grät, för att vi aldrig förstått oss på tv, för att vi aldrig förstått oss på varandra eller våra liv. För det känns fel nu, att fortsätta klistra fast leendet på mina läppar när du inte finns. När du och jag och vi, inte finns längre.

Och visst var det längesen nu,
jag andades in det du andades ut.
Och visst var det ett tag sen,
vi log åt vår egen tv-serie.
För det var längesen nu och ett bra tag sen,
vi grät åt våra patetiska liv tillsammans.

För mamma, det passar inte att gråta själv, det vore inte meningen att göra de om man inte kan falla in i en lika förstörd själ som min egen, en lika utsliten och mörbultad kropp, som min. Och kanske förlorade jag hoppet den andre februari klockan 16.00 då allt kändes värre än vad det redan var och det slutade med att jag grät, åt dig och mig och oss. Utan att egentligen förstå varför, rullade våra tårar nerför min kind och landade på ett hjärta av sprucket glas. För mamma, du missade ett lärorikt tv-program utan reprischans den andre februari klockan 16.00.