Han hade känt av det igen förra kvällen. Kort efter han gått och lagt sig och verkligen försökt, som han gjort många kvällar innan, somna innan oron hunnit bygga upp sig alltför mycket inom honom.
Nu satt han på restaurangen, med Petra, och försökte förklara för henne.
”Det började för några dar sen. Också den gången när jag försökte sova.”, sa han.
Petra tittade lite oroligt på honom, och verkade inte heller, tyckte han, göra någon ansats för att dölja detta. Efter en kort tystnad frågade hon: ”Men vad är det egentligen, Steven?”
Steven tittade lite förstulet ut genom fönstret och tyckte det kändes som om en klump inom honom som han lyckats hålla under kontroll en längre tid återigen byggdes upp.
”Det är stickningar.”, sa han och petade i sin mat med gaffeln. ”Det är stickningar i örat”, fortsatte han när hon inte sa någonting. ”Små stickningar som jag inte märker av förrän jag gått och lagt mig och som jag känner ända tills jag somnar.”
Ingen av dem sa nånting, han tittade ut genom fönstret, på bilarna som nästan verkade flyta förbi på gatan utanför i den ovanligt starka höstvärmen. Han kliade sig i sitt högra öra, och funderade på när stickningarna i det skulle sluta, om de någonsin skulle göra det.
Allt var för suddigt och diffust för att han skulle få någon klarhet i det, en alldeles för hopblandad och outgrundlig sörja, tänkte han, för att kunna redas ut. Som om han inte hade nog med problem redan.

#

För problem hade han. Steven var fortfarande väldigt ung, han hade gått ut gymnasiet förra sommaren och fått ett tillfälligt jobb på en av stadens många fabriker som lett till förlängd anställning och som kanske i slutändan skulle leda till ett fast arbete. Han hanterade en stor maskin, uppe på en plattform ovanför ett tröskverk av massiva kugghjul som malde på dygnet runt för att producera vad det nu var som tillverkades för tillfället.
Petra hade gått i Stevens parallellklass under de tre åren i gymnasiet, de hade haft flera lektioner ihop och Steven hade alltid i hemlighet velat sitta bredvid henne och prata med henne. Mycket hellre än att sitta med sina hjärndöda kompisar och plågas med de tråkiga skoluppgifterna. Men något hindrade honom. Han visste inte ifall det var hans kompisar, han själv eller ingenting alls som gjorde att han aldrig tog kontakt med Petra under skoltiden, hur mycket han än ville och själv misstänkte att hon också gjorde det. En månad efter avslutningsdagen tog han reda på hennes telefonnummer och ringde upp henne och bestämde träff. Han hade tyckt att det hade känts som att rymma från en fängelse belagt hundratals meter ner i ett berg.
Till en början hade allt varit fantastiskt. Det var som om han vaknat upp ur en slummer när han varit tillsammans med Petra några dagar. Han hade inte heller hunnit tröttna på sina monotona arbetsuppgifter, han gillade kollegorna även fast de flesta av dem var både tio och tjugo år eller ännu äldre än honom. De hade alltid nåt att prata om på rasterna. Det hade varit bra, tills hon började.

#

Petra märkte att han sjönk iväg i sina tankar, som hon sett att han ibland men ganska sällan gjorde när de var tillsammans. Den där sorgsna blicken i hans ögon. Tomheten i dem gjorde henne orolig och hon lade sin hand över hans på bordet för att slippa se den.

#

Medan han körde iväg från caféet försökte Steven koncentrera sig på trafiken och inte låta tankarna vandra iväg. Han funderade på vilken veckodag det var, och lyckades efter en ganska lång stund genom att använda sig av uteslutningsmetoden komma fram till att det var torsdag. Han tittade på den digitala klockan på bilen instrumentpanel som visade några minuter över tolv. Nu, tänkte han, sitter killarna på fabriken och käkar lunch, ifall de inte är lediga som jag.
”Ledig” var egentligen inte vad Steven var, det var bara vad han berättade för Petra för att inte göra henne alldeles för orolig. Han hade verkligen inte energi för att kunna hantera en uppskärrad Petra samtidigt som han hade sin åkomma i örat. Han kliade lite i det och kände hur det stack till.
”Ledig” är sannerligen inte vad jag är, tänkte han, möjligen ”tvångsledig” om man ska försköna det lite.
Han funderade på om han skulle köra en sväng förbi sin arbetsplats men bestämde sig snabbt för att köra raka vägen hem istället, och höjde volymen på bilstereon.

#

Tandkrämen smakade som om det vore något fel på den. Som om någon kört tuben i en mikrovågsugn eller injicerat den med en spruta avslagen öl. Han borstade tänderna längre än han brukade, mycket längre samtidigt som han promenerade av och an i lägenheten.
Till slut spottade han ut tandkrämen i handfaten och sköljde ner skummet den förvandlats till med vatten från kranen.
Sängen kändes kall och otrevlig. På intet sätt inbjudande. Han drog täcket över sig och släckte lampan bredvid på nattduksbordet. Att somna visade sig vara omöjligt. Han var inte ett dugg trött efter att spenderat dagen med att göra så gott som ingenting alls. Ingen stimulans, tänkte han, inga samtal med människor förutom det med Petra. Och det varade bara i dryga tjugo minuter. Inget uträttat, ingen poäng. Han vände och vred på sig men tänkte att det inte spelade någon roll hur sent han än somnade eftersom han inte hade några tider att passa nästa dag.

#

Han var nära att dra ner lampan i golvet när han ryckte efter knappen på kontakten. Han hittade den till slut, tände lampan och hoppade direkt upp ur sängen och körde in ena fingret så långt han kunde i sitt högra örat samtidigt som han, utan att tänka på det, stampade med ena foten i golvet för att smärtan i örat var så intensiv.
Ögonen var nära att börja tåras. Han kliade och kliande och efterhand försvann smärtan. Nästan snyftande och fylld med vemod gick han bort till fönstret och tittade ut mellan persiennerna och undrade hur han skulle klara av att sova nu.
Till slut somnade han. Och innan dess kände han inte av några stickningar i sitt högra öra. Men han hade tyckt, när stickningarna varit långt intensivare än någonsin tidigare, att det hade verkat som om de varit längre in i örat.
Han drömde. Fast bara i suddiga bilder som lutade åt olika håll. Han såg plattformen han arbetade på. Stegen upp till den insmord med smuts och olja som verkade äldre han honom själv. Hur långt det var ner till fabriksgolvet, och hur kort det var ner till de stora kugghjulen och räcket framför dem som inte hade varit justerat enligt säkerhetsföreskrifterna.

#

Solen sken in genom persiennerna och väckte honom tidigt på morgonen. Efter att ha vandrat fram och tillbaka i lägenheten bestämde han sig för att ta en promenad utomhus, även fast han inte ätit frukost och hade behövt sova några timmar till. Han borstade sina tänder innan han gick och gjorde rent öronen med örontoppar.
Den starka morgonsolen och vinden fick honom att kisa med ögonen, samtidigt som han promenerade fram på stadens gator. Han undrade var alla andra människor var. Gatorna var helt tomma, förutom några små svarta fåglar som förgäves letade efter smulor utanför ett stängt grillkök.
Han tänkte skämtsamt att världen kanske gått under, sen gick han hem och lade sig igen.

#

Ringsignalen från hans mobiltelefon väckte honom några timmar senare. Det var Petra.
”Petra. Har du inte ett jobb att sköta?”, frågade han lite irriterat medan han kliade sig i ögonen, sedan i örat.
”Jag ringer på lunchen”, svarade hon, ”Jag är orolig för dig.”
”Det är ingen fara med mig.”, sa han så övertygande han kunde. Sedan med eftertryck: ”Ingen fara alls.”
”Det tror jag inte på.”, sa hon. Han märkte att han började få huvudvärk. Petra brukade inte uppföra sig såhär. Det måste vara vändbart på nåt sätt, tänkte han. Vändbart som, vadå? Tiden?
”Kan vi träffas efter jag slutar jobbat?”, frågade hon, sen utan att vänta på hans svar, ”Det är fredag, vi måste hitta på nåt.”
”Visst.”, svarade han. Han hade svårt att höra vad hon sa, han flyttade över telefonen till det vänstra örat och hörde henne mycket tydligare.
”Vi går ut.”, sa Petra, ”Vi sticker till krogen.”
”Visst.”, svarade han återigen, vadsomhelst.

#

Den höga musiken irriterade hans vänstra öra, han kunde knappt höra någonting alls på det högra. Petra hade på sig en svart topp och jeans. Ljus svepte fram och tillbaka i olika färger över folket på dansgolvet.
Petra babblade iväg om det ena än det andra. Medan han gav henne jakande svar och nickade samtidigt som han drack av sin öl. Han visste inte vilken öl i ordningen det var han drack men märkte att han började bli lite påverkad. Vid ett annat bord, inte långt från baren, kände han igen en gammal klasskompis. En konstig typ som mest höll sig för sig själv, ritade konstiga saker i anteckningsblock och färgade håret kolsvart minst en gång i månaden.
Efter ett tag började Petra prata om att hon ville gå hem. Han lyssnade halvt på henne samtidigt som han tittade åt sin gamla klasskompis håll och tänkte på en mening som han trodde sig läst någonstans eller kanske hört i en låt: ”När man råkar ut för konstiga saker frågar man konstiga personer om råd.”
Han satt och grubblade på detta en stund, sa sedan till Petra att han träffat en gammal kompis när han var på toaletten tidigare och ville prata lite mer med honom, men att hon kunde sticka hemåt ifall hon ville. Som han misstänkte blev Petra sur men lade han inte så stor vikt på detta, och efter hon gått tog han med sig sin flaska öl och gick fram till sin gamla klasskompis som satt ensam vid sitt bord.
Klasskompisen kände genast igen honom. ”Steven”, sa han och sken upp, uppenbarligen påverkad, ”Ta en stol och slå dig ner.”
Steven visste inte vad klasskompisen hette, han hade hållit sig i bakgrunden. De skålade och beställde en bricka med shots och började prata gamla minnen, de få gemensamma de hade.
Både Steven och hans klasskompis var kraftigt druckna när Steven nämnde sina stickningar i örat, och frågade klasskompisen vad han trodde om saken.
Men de hade druckit för mycket, antingen hörde han inte vad Steven sa eller också var han för borta för att kunna få något sammanhang av det. Klasskompisen bara sluddrade saker som viskningar och hämnd och vedergällning kors och tvärs och helt tydligt utan något sammanhang. Dock med helt uppspärrade ögon.
Steven tackade för pratstunden och begav sig hemåt där han somnade direkt i sin säng.

#

Han drömde igen. Drömde om det han inte ville tänka på. Vad som hade hänt på fabriken.
Hon hade varit kraftig, han hade faktiskt varit ett enda stort berg av fett som ranglade fram på två tjocka pålar som skulle föreställa ben, hade Steven tänkt. Hur hon hamnade på fabriken visste han inte, men hade för sig att han hört någonting om förflyttning eller befordran, eller, ännu troligare, degradering.
Vad hon skulle upp och göra på den lilla plattformen visste Steven inte. Kanske var hon någon form av kontrollant som skulle se att allting gick rätt till. Hon sa någonting till honom där uppe, nåt som han inte minns eller som han inte hörde i oväsendet, men hon hade pekat på räcket samtidigt. Och sen, nästa sekund hade det verkat som, var hon plötsligt inuti maskinens massiva gap med tänder av stål. Blodet skvätte upp och Steven fick droppar av det i ansiktet, nästan som en fontän var det. Sedan ett förfärligt tjutande från maskinen när den gick i lås.
Steven hade varit alldeles för omtumlad för att kunna reagera den närmaste halvminuten, han hade tagit tag i en stolpe uppe på plattformen och hållit hårt i den. Han hade inte tänkt på att höja räcket så det hade stämt med säkerhetsföreskrifterna, något han senare skulle förebrå sig för.
Nu öppnade han ögonen och kände svaga stickningar, fast nu kunde han höra något i sitt öra, någonting som lät som det tuggade sig inåt. Och därefter kom tanken, som han inte hittade på själv: ”Jag är ditt nya samvete och jag kommer att äta mig in till det djupaste av dig tills det finns ingenting kvar.”

#

Petra promenerade oroligt till Stevens lägenhet nästa morgon. När hon kom fram till dörren till lägenheten stod den på glänt och hon smög försiktigt in. I köket satt Steven iklädd boxershorts och ett linne, snyftandes med böjt huvud, helt uppäten av sitt samvete.