Hon ligger på sängen med ansiktet begravt i kudden, tårarna som runnit längs hennes kinder har torkat in i den. Jag sitter på sängkanten bredvid henne och försöker, efter bästa förmåga, att trösta henne.

Tårar fortsätter komma. Hon mumlar något som dämpas mot kudden och blir ohörbart, lite tafatt kliar jag mig först på ena låret, sedan på ovansidan av handen.

Jag lägger varsamt handen på hennes axel och säger tröstande till henne att allt kommer bli bra igen, att hennes plågoande kommer att försvinna nån gång, förmodligen väldigt snart. Hon tittar snabbt på mig och frågar ”När då?” med röda ögon, hon har en blåmärke på ena kinden och begraver ansiktet i kudden igen, fast nu gråter hon inte längre. Hon bara ligger där.

Utanför sovrumsfönstret finns inget annat än obarmhärtigt novembermörker. November är just den månaden då jag brukar bli ovanligt stressad och stingslig, förmodligen på grund av mörkret. Det blir alltför plågsamt att titta ut genom fönstret, ut i mörkret och på min reflektion i glaset, så jag slutar.

Jag kliar mig än en gång på handen, det är ett blåmärke på två av knogarna.