Blåsten smeker mitt ansikte, fåglarna mitt öra och friheten min själ.
Jag är på väg under ett värmande soltak till havet på en rostig gammal cykel av okänt märke. Vid sidan om pakethållaren hänger en metallåda, också den rostig, inuti ligger en handske som faller sönder i min hand, en lagningslapp, solution och diverse verktyg till hjälp vid eventuell punktering. Allt detta har säkert inte använts under de sista trettio åren, så de lär inte hjälpa mig om jag får punktering. På min rygg vilar den nyinköpta blommiga ryggsäcken. Den är fylld med allt det jag behöver denna dag. En anteckningsbok med pärm i rött indiskt siden och en blyertspenna då jag kan behöva sudda. Vaxdukshäftet, en diktbok av Edith Södergrans samlade ungdomsdikter.
En  termos fylld med kaffe (i samma mönster som ryggsäcken). Jag har också packat ner banan, äpple, kexchoklad och en flaska mineralvatten.

Första biten utmed landsvägen bjuder på en utsikt av vitkalkade stenhus med trädgårdar som våren klätt i starka färger och lukter. Bönderna vårplöjer och sprider en doft av gödsel i mina näsborrar, en lukt som idag hör landskapet till och jag tycker stundtals att det luktar gott. Alla jag möter lyfter handen till en hälsning eller sänder en liten nick, så som du ofta gör på landet när en person ej från bygden, kommer flåsande på en skramlig gammal cykel, klädd i träningsoverall och på ryggen en turkosblommig ryggsäck. De tittar upp från sin syssla, sänder en tanke till turism, dess för och nackdelar och fortsätter sedan med sitt. Själv har jag återigen cyklat vilse och får ta till kartan en gång till. Är ingen hejare på kartor men jag kan skönja havet långt borta och logiken får mig, tillsammans med kartans tecken och namn, att cykla åt rätt håll.
Så var jag då framme vid den lilla stigen ner till havet, beskriven för mig av värdparet. Får gå sista biten då underlaget ej tillåter, med tanke på de undermåliga verktygen, en cyklande medelålders dam med ett par kilos övervikt. (inte många faktiskt då jag bantat något sista tiden)

Nere vid havet slår jag mig ner på grässluttningen ett par hundra meter från vattenbrynet. Jag häller upp kaffe i muggen, mumsar på banan och blickar upp mot ett klarblått himlavalv. Och jag känner en vänlig ensamhet.
Uppe i skyn skriar måsar och några andra fågelarter som jag ej känner till, men bilden inför mitt öga ger mig mer än vetskapen om dess art. Tångs doft i näsborrarna och havets vågor på tå. Stenrösen vid vattenkanten till gäckande formationer som om av något levande och svansång i kör. Alla dessa intryck gör att ensamheten endast känns rogivande, möjligtvis önskar jag mig vingar för att kunna flyga och se allt där ovanifrån.
Jag kan skönja ett fiskeläger till höger om mig och ljudet från en bondes plöjande. Ser fåglars störtdykning ner mot åkern för att försöka finna lite näring.

Och nu kittlar det i mina fingrar att få skriva ner alla mina känslor och intryck. Jag tar upp anteckningsboken och pennan och börja skriva..........

Jag avslutar timmarna där vid havet med att läsa dikter av Edith Södergran

                                                   &

Jag ligger i båten och vaggas av vågor
Och buren av vinden hitut till mig når
En koskällas klang från de betande djuren
I stillheten, svalkan och lugnet som rår



                                                    &

Vi andas alla så ytligt
Och äro så trånga och små,
Och glömma luft och solsken
I städernas dimmiga grå