Det påstods att jag kunde skriva,
det sades då och då,
och om skriften är min kvalité
så är det den som du ska få.

Jag kan inte skriva, för tankarna går åt fel håll och jag drar djupa andetag när jag funderar. Det är så svårt att fundera
när bilden av ett piano och svart spets häller in sina toner i mina öron. Det är det. Svårt. Det är så svårt att samla sina tankar
när tankarna själva inte är de som räknas. Jag kan inte skriva, för varje ord som jag varsamt placerar på pappret känns blekt och falskt
i jämförelse.


Jag försöker, men gör inte någon rätt
för jag fiskar och famlar. Panik!
Du borde få höra från Don Juan som sett
och kan befästa en mileu romantique,

och alla poeter med dikt i sitt blod
borde väckas ur grav och ur lya
att skriva de massiva, dödliga ord
som förtjänats men som ej kan befrias

Jag är livrädd, men lycklig. Skräckslaget harmonisk och jag är förvånansvärt lugn i min hysteri.
Jag sjunger, och trots att jag vet att det bara låter sådär, så sjunger jag vackert för mig.
Jag har högsta volym på Mp3:n och spelar den låt som jag tilldelat dig, och trots att den står på repeat så blundar jag av rädsla under den korta sekundens tystnad som uppstår varje gång,
som låten måste börja om.

Det påstods att jag kunde skriva,
det sades då och då,
men om detta är allt som jag kan ge
så kan jag lika gärna gå.

***
Du sade att jag skulle låta bli att gå, för det är först där vi möts.