Vi hade allt klart för oss nu...vi skulle adoptera
Det var så bestämt...Indien
Först var det Polen men det ändrades sen till Indien.
Vi skulle snart sitta där och vänta på att telefonen skulle ringa. Då kom frågan

Kan ni tänka er att bli familjehem
till barn med speciella behov?

-Ja ha...ja...

Så jag och min man blev noga \"utredda\"
och efter att utredningen var färdig
så var vi då klara och godkända :)

Ny fråga kom
-Vill ni träffa ett svenskt syskonpar?
De kan komma och bo hos er några dagar i månaden kanske?

Den dagen då de skulle komma på besök hos oss
var jag så nervös att jag trodde jag skulle få nippran
Nu... ganska snart...
skulle vi och vårt hem bli granskat och bedömt
utav en sexårig flicka och en åttaårig pojke

De kom och de for runt och kollade in allt
De slängde sig i varsin säng
Killen hojtade
-HÄR ska jag sova!
Sen vidare runt, runt, runt i huset

Ute och inne
och sen inne och ute...ibland visste man inte riktigt var de var

Så skulle vi fika...de kollade in oss väldigt noga då

Sen fortsatte de att kolla runt
Kollade datorn och TV-kanalerna *skratt*

Dags att åka och där stod vi och såg på varandra
Jag sa -Undrar vad de tyckte?

Telefonen ringde och vi fick veta att
de ville komma och vara hos oss någon helg framöver.

När de väl hade stigit över tröskeln till vårt hus blev vårt liv aldrig mer sig likt
Det blåste verkligen liv i vårt slumrande hus
Dagar och nätter med mycket skratt och mycket gråt har vi haft.
Mycket prat och svettnätter men lika ofta också mys och härliga stunder

Vi känner sådan lycka och ibland också en kvävande oro
Men just idag när jag skriver det här
Kan jag bara instämma och säga precis som
\"vår\" kille brukar säga när jag frågar honom

-Hur är det i dag? Hur mår du vännen?

- JO, DET ÄR HELT SUVERÄNT!




-Vi fick även en son också sen - Efter 13 års försök, väntan och längtan :)