Det känns som om jag kvävs
någon har satt sig på mig.
Det är han med de svarta ögonen.
Jag kan inte andas, och jag skriker
men det kommer inget ljud
det är människor runt om mig, men ingen gör något
alla går förbi, ingen ser mig, ingen gör något.
Är det ingen som bryr sig?
Vill de att jag ska ligga här?

8 år
kallt golv
hårt golv
kallt vatten
blöt pyjamas

snart är jag så utmattad, så jag skriker inte mer
jag accepterar tillvaron, och han som sitter på mig.

Jag tror att det är så
först är man förtvivlad
man skriker och är arg
efter ett tag
ja, då accepterar man.
man vänjer sig.