Jag förstod en sak idag som jag inte förstått förut. Du vet så där när man plötsligt får en insikt som vidgar livet och skapar nya perspektiv.

När jag var liten lärde jag mig en sång....

\"Bygg inte hus på en sandig strand
Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej
men en dag du ångrar dig
Du måste bygga huset en gång till

Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
Så när stormen piskar på
har du frid i huset ändå\"

... och idag dök den upp i mitt lilla huvud och ville säga något till mig.

Min pappa hade en bygg- och el-firma när jag var liten och då och då var jag med honom ut på byggena. Jag minns att de arbetade jättelänge med grunden på husen, det hände ingenting på väldigt lång tid tyckte jag. De använde betong, armeringsjärn och gult gullfiber som kliade jättemycket när man tog i det och annat byggmaterial för att bygga en rejäl grund. Man måste ha en bra grund och ägna tid åt den för att huset ska stå stadigt. När grunden äntligen var klar smällde de upp husväggarna i ett kick. Jag fascinerades av det där. Det är som när man ska måla nå´t, om man inte grundar bra kan färgen börja flagna och trilla av och om man inte ser till att grunden är bra och jämn när man bygger hus kan det bli vingligt och riskera att rasa ihop vid påfrestningar.
Nu var det som att jag såg hur mitt eget livsbygge hade rasat. Jag hade byggt rätt trodde jag, med det virket jag lärt mig bygga med, men jag hade på något sätt missat grunden. Det var egentligen dömt att misslyckas redan från början.

Vad bygger vi våra liv på? Vilka fundament har vi att falla tillbaka på? Finns det en grund som verkligen håller när det gäller? Kan man bygga på duktighet? Talang? Familjer, traditioner eller relationer? Intelligens eller vetenskap? De nyaste rönen? Underhållning? Andlighet? Doktriner eller läror? Kan vi ens ha oss själva som fundament att lita på?
Ett fundament måste vara starkare än husväggarna som ska stå på det. Finns det något som är starkare än våra livs husväggar? Finns det något som kan bära oss som vi kan lita på tillräckligt mycket för att luta oss tillbaka och förtrösta, något som gör att vi hoppas, som gör att vi blir trygga nog att som ett barn vila i Livets famn? Det låter enkelt, men oh så svårt. Frågan är om vi vågar se efter...