De verklighetsfragment du möter är inte desamma som mina. Vi fladdrar. Sprids... Gapar stort för att fånga ett sista ljus. Så stiger vi sakta mot dagens djup där måsskrik blandas med kropparnas rop.
-Kan du inte glömma mina tanklösa steg mot din ömma hinna? Orden som prasslat så hårt att du hamnat i stup jag inte når. Kanske blir jag aldrig så fin och vit att passar mot din sammetskropp, men om jag döjer mina tviveltankars spår tills en fläkt som berör oss båda vaggar bort min hårdhet. Kan du förlåta mig då?