Det är inte förens efteråt som man verkligen inser vad det är som har hänt. När kaoset lägger sig och lugnet sänker sig över tillvaron. Det är nästan som att vakna ur den drömmen som ingen vill drömma eller ens tänka på. Många upplever det och ser sina vänner uppleva det och ingen kan göra något åt det. Man blir till en svart skugga av sorg som ingen kan förstå. Ingen har förstått det som har varit mardrömmen som faktiskt inte är över. Minnena och den rädslan för framtiden som funnits där kommer alltid att vara där. Bilderna som för evigt är dit etsade på näthinnan, ingen kommer att kunna ta bort dem och de kommer för evigt att sitta kvar.
Den kalla handen mot min varma hud och de bittra ord som slog sönder mig. Allt det bittra höll mina sår öppna. De har inte läkt och kommer aldrig att läka. I evigheter kommer en smal il av det kalla och svarta sippra ur mitt hjärta.
Den dagen då orden lades i mitt hjärta var den dagen då jag för evigt skulle vara någon annan, aldrig gå tillbaka att vara den jag en gång var. Tidens hand gör ändringar hos alla människor men det som kastades över mig var ingen lugn våg eller ens ett stormigt hav. Det var en förändrig på en dag.
De små orden var enkla att säga, men vad som sedan skulle hända under de följande dagarna, veckorna månaderna var inte enkla.
- Cissi, jag har cancer.
De orden som slängdes på mig en onsdag morgon i augusti. De orden gjorde mig till en upprorisk själ, en ensam själ utan någonstans att ta vägen. Jag vandrade på vägar som ingen kunde följa. Jag lät mitt sinne och min vilja klättra på väggarna av frågor utan svar. Vad jag sa, ville, önskade var inte längre relevant. Jag lade mig själv åt sidan för att leva med min lillbror. Många sa att jag var egoistisk om jag stängde in min vilsna själ i världar som inte existerade.
Jag levde inte i nuet då mina tankar evigt vandrade på de gröna ängar som var min barndom. En tid då jag ej var rörd av världens grymma hand, inte blev skadad av det som nu gör så ont. Kärlek var pojkens kyss på kinden och vi var gifta. Pappa och mamma fångade mina fall och såg till att alla hjärtan och skrapade knän lagades genom ett plåster eller en varm kram. Min lillebror var den där störiga saken som alltid verkade vara i vägen, han som alltid var med när man minst ville ha honom där. Min storebror var min hjälte och han kunde alltid säga vad jag skulle göra för att få allt att kännas bra.
Pappa och mammas kramar läker in såren, min storebror har inga råd att ge och jag vill bara vara nära min lillebror.
Vissa har slängt på mig att jag aldrig har några problem, att jag alltid är lycklig, att ett halvår inte är något alls. Fortfarande knackade dödens hand på vår dörr, han lyckades slå ner något som kunnat göra mig till en kropp med en död själ.
Jag levde ett halvår i ett helvete även om det är svårt att förstå. Skuggan av ett minne som fortfarande tär på mig.
Ingen som kunde förstå mig förens två veckor sedan då jag kunde säga ”äntligen är det någon som förstår mig”
Jag mötte människor som vart med om samma sak, deras syskon hade cancer de med. Vi hade vandrat samma stig även om vi vandrat ensamma. Vi slöt våra armar om varandra i kramar i tro om hopp och kärlek tillbaka. Vi fann förståelse för våra handlingar och ingen skrattade eller sa att de beklagade över vad det var som vi gick igenom.
Man nickade och förstod, känslorna som liknade alla andras och lyckan över att finna nya vänner. Vi var i olika åldrar och ändå så mycket kärlek och värme bland oss.
Förståelsen som långsamt växer, jag förstår så mycket mer av andras lidande. Jag var naiv förut och en del av mig är det fortfarande.



Ansvaret att veta så mycket om något så svart och ont
Förstör och förtär våra själar
Det kalla och svarta såret som aldrig läker
En själ som är trasig i kanten
Ett nytt liv och en ny start
Varför tvingas att starta om?
Lever på nytt
Livsglädjen i varje sekund av tiden som går
Den mjuka brisen som är en suck från livet
Solnedgången som hälsar en ny natt välkommen
Soluppgången som hälsar en ny dag välkommen
På gott och ont öppnar och stänger vi våra ögon
Lycka och sorg får oss att gråta
Vi sårar den vi älskar som mest
Vi förlåter de som vi hatar
Vi lever det liv som vi kallar vårat eget
Älska, hata, leva, dör