Greppet om ölglaset blev hårdare och ilskan spred sig i min kropp. Det var som ett oväder höll på att bryta ut inom mig, ett riktigt oväder. Min hjärna slutade tänka, mina ben började gå. Dom tog sig framåt. Inget skulle hindra mig. Gråten var på väg upp i halsen då och då, men någon kraft drog ner den igen, till botten av min mage, det kändes tungt. Jag fortsatte bestämt fram. Plötsligt hade det som varit min ilska blivit till nervositet. Jag gjorde ett tappert försök att ignorera den känslan. Det borde jag aldrig ha gjort, jag borde ha lyssnat till mina känslor.

Utan ett ord ställde jag mig rakt framför min pappa. Gråten kom före rösten. Tårarna slutade inte rinna och jag skrek alldeles förvivlat, jag ville bli av med den här smärtan, jag kände mig alldeles förföljd av den. Pappa bara såg på mig, men hur förstörd och sårad jag än var av honom ville jag att han skulle hålla om mig ömt och viska i mitt öra att allt kommer bli bra. Jag ville att han skulle hålla i mig och lugna ner mig, men endast för att han var min pappa, så ska en pappa vara...
Samtidigt som jag bara önskade att han kunde dö.
Mina egna tankar förvirrade mig, jag lyckades hejda tårarna. Jag tittade upp mot min pappa, det gick inte att säga vilket ansiktsuttryck han hade, om han var ledsen.. eller glad?

\"Pappa, hur fan kan du?\" Ramlade orden ut ur min mun och jag lyckades sluta snyfta så hysteriskt. Pappa svarade inte. Istället vände han sig om och gav en blick på min mamma som låg sönderslagen i soffan. Blodet sipprade ut från hennes näsborrar och hon hade fått en blåtira på vänstra ögat. Jag kunde inte urskilja om hon var medvetslös eller bara vädligt svag, men jag tyckte mig höra ett mummel.
Att bara skåda sin egen mamma ligga där var för mycket än vad jag orkade, och min kropp tog över mitt medvetande. Det här skulle vara sista gången pappa rörde min mamma.

Jag tog ett fastare grepp om glaset jag höll i och höjde det mot min egen pappa, [i]min egen pappa... [/i]

Ett svagt \"Förlåt\" Och sedan ett slag.

Skräcken fylldes inom mig och jag sprang fram till min mamma. Jag upprepade hennes namn flera gånger, men fick aldrig något svar.
\"Mamma, mamma? Vakna! Jag behöver dig här och nu... snälla mamma du får inte fortsätta ligga här, jag måste ha dig, kom upp, du klarar det!\" Smärtan inom mig växte allt större och större och snart klarade jag inte av att behärska mig över huvudtaget. Jag fiskade upp min mobil ur min ficka och slog in nödnumret, 112.

*

Jag satt i väntrummet. Allt kändes kallt och jag frös. Jag kunde inte tänka på annat än \"Lever hon? Har hon dött?\". Jag ville veta ett besked nu. Exakt nu. Jag ville inte förlora min mamma, och sanningen började att tränga sig på. Väggarna runt mig var vita och stolarna var hårda, framför mig fanns det ett ljust träbord med tre stycken tidningar på. Jag såg ut genom det stora fönstret och såg när ambulans bilar lämnade sjukhuset i snabb fart. Plötsligt gick det en hund mitt ute i vägen, så en ambulans fick tvärbromsa och amublansföraren började skälla på matten som kom springandes mot hunden.
Det fick mig att påminnas om när jag lät min katt vara ute för första gången, då den blev påkörd av en långtradare. Mamma hade sagt till mig att jag inte fick släppa ut den förs hon var 8 månader gammal, men jag hade inte lyssnat på det.
Mitt gråt hade gjort sig hört och mamma hade kommit utspringandes, och när hon fick se den mosade grålurviga klumpen mitt ute i vägen hade hon också börjat grina.

Jag tog en titt på klockan... hade suttit här i en kvart nu. Jag kunde inte sitta kvar och vänta på att någon ska säga att min mamma har dött. Jag tänkte inte vänta på ett sådant besked. Hon kanske inte ens är död? Hon kanske lever.. Men kommer dö? Tanken gjorde mig panikslagen, utan att tänka efter reste jag mig upp från den hårda stolen och gick ut ur väntrummet. Jag kom in i en lång korridor med en massa dörrar, jag visste vilken min mamma låg i.

Men när jag öppnade dörren till hennes var det ingen där inne. Det var helt tomt. Mitt i rummet stod en bår.. på båren låg något, eller [i]någon[/i]. Det var en vit filt överdragen.
Jag gick sagta fram till båren, jag hoppades att jag inte gått in i rätt rum. Jag hoppades på att det inte var min mamma som skulle ligga där under. Kan inte tänka mig en framtid utan henne, hon har redan varit med mig i 16 långa år, alltid funnits där för mig. Ska hon bara försvinna nu? Så får hon inte göra mot mig!

Jag gick bara fram och drog bort det vita lakanet. En våg av illamående kom upp för min hals, jag vände mig om och spydde. Jag började att skrika och sprang ut ur rummet, jag ville inte se det där. Jag ville inte se mín mamma död.

\"NI DÖDADE HENNE\" Skrek jag när en sjuksköterska kom springandes emot mig.
\"Vem har vi dödat?\" Frågade hon och försökte lugna ner mig men jag drog bort hennes fåniga klapp på min arm.
\"NI HAR DÖDAT HENNE, NI RÄDDADE HENNE INTE, NI DÖDADE MIN MAMMA!\" Jag bara grät och grät, jag sa inget mer, jag kunde inte sluta gråta, jag försökte inte ens. Min mamma var förlorad. Det var pappa som dödade henne.

*

Det tog inte lång tid innan beslutet att jag skulle bo hos min moster kom, hon skulle ta hand om mig. Jag gillade det inte, jag ville bo med min mamma. Ingen annan... för ingen annan har rätt att ta hand om mig, det var inte dom som födde mig, det var min mamma som födde mig.

Jag följde aldrig med på pappas rättegångar, jag lät mig inte bli intervjuad. Jag lät poliserna förhöra mig en gång, jag orkade inte mer än så, jag orkade inte berätta för helt okända människor om det hemskaste som någonsin hänt mig. Men jag hade talat om för dom att det jag sa då och där var sanningen, och kommer alltid att vara det, då berättade jag allt igenom smärta. Tillslut slutade jag att kalla honom pappa. Hans nya namn var mördare. Han kom i fängelse.

Dagarna gick och jag fick börja i skolan igen, alla kompisar visste vad som hade hänt, pressen hade gått ut med det, och lärare. Det kändes bra på ett sätt, då visste alla varför man var så ledsen och konstig, man slapp komma med komentarer som \"men ingenting\", för dom behövde inte ens fråga om man satt och grät.

Min närmsta vän Mia tog hand om mig och jag band mig till henne hela skolåret, jag var rädd för resten. Jag trodde dom ville döda mig. Precis som min pappa dödade mamma.
Ju fler dagar som gick, ju fler sår fick jag på armarna. Smärtan av att vara ensam med smärtan var svår. Jag kände mig alldeles patetiskt när jag skar mig... innan hade jag suttit och haft fördomar till \"emos och fjortisar\" som skar sig för uppmärksamheten, nu satt jag här själv.
Jag hade avlägsnat hela mitt liv för verkligheten, jag levde bara i mig själv. Jag insåg alltid sanningen försent och jag litade inte på någon.
Den största smärtan var min saknad till mamma och minnerna. Min ilska till pappa var obeskrivlig, men jag försökte att tänka på honom så lite som möjligt, för rätt som det är kastar jag en talrik i golvet eller liknande.

Jag skulle vela ha den där trösten, någon som håller om mig, som förstår mig, som vill veta hur jag mår, som bryr sig.
Min moster var orolig för mig men jag brydde mig inte, jag orkade inte ha ett till problem. Hon tog inte ens tag i saken, hon lät det bara fortsätta.

Jag har många gånger blivit ombedd att gå till kurator/psykolog, men det skulle aldrig falla mig in. Jag var rädd. Jag trodde att den jag skulle prata med skulle döda mig, misshandla mig till döds.
Ända sedan pappa hade gjort det på mamma, har det gått upp för mig att vi människor är kapabla att verkligen döda en annan människa, jag kunde inte inse det själv.



Jag satt inne på mitt rum. Dörren knackade.
Det kom tre knackningar till. Jag orkade inte svara. Jag orkade inte öppna. Det fortsatte att knacka.

Och plötsligt kom jag på... att min moster var ute med kompisarna på krogen den här kvällen.
Det var inte hon som knackade.

Jag trodde det var någon som ville döda mig.

Mina ben skakade som kokt spagethi när jag flög in under sängen, och mitt hjärta bultade alldeles för snabbt för att jag skulle räkna slagen.
Bultandet på dörren blev högre. ¨
En röst, en mansröst. \"Öppna\". Jag kunde inte tänka ut vem det var, men rösten kändes igen... Kunde verkligen komma ihåg den rösten... samtidigt inte hur eller vart. Det stod still i mitt huvud, min dörr var inte direkt låst heller. Det var bara att öppna.

Jag låg kvar under sängen. Hörde hur handtaget drogs ner. Hjärtat slog hårdare. Nu skulle någon misshandla mig... och sedan döda mig. Det visste jag. Han skulle dra ut mig från sängen och trycka en knytnäve i nyller på mig, så jag började blöda näsblod, sedan skulle han spottat i mitt ansikte, och gett mig ett slag på ögat, så jag skulle få en blåtira. På vänstra ögat. Sedan skulle jag väl svimma av. Sen skulle mitt liv ta slut.
Ja, ta slut? Är inte det vad jag vill? Jo. Men jag ville inte bli dödat för att dö. Jag ville att om jag skulle dö skulle det vara mitt eget beslut. Inte någon annan... Som skulle bestämma att jag skulle dö.

Jag kunde urskilja ett par skor, dom var svarta. sen såg jag bara de ljusa jeansen upp till knäna. Människan gick runt i rummet. Jag låg knäpptyst och alldeles stilla under sängen. Jag tror till och med att mitt hjärta kunde höras för det bultade så hårt. Mannen stannade upp. Gick ut ur rummet. En våg av lättnad sköljde över mig, samtidigt fanns skräcken kvar. Lättnaden var bara en bonus.
Vem var han? Vad ville han? Varför kände jag igen rösten?

Ytterdörren slogs igen. Jag låg kvar där. I en minut. Två minuter. Tre minuter... Tio minuter. Jag kröp ut ur sängen. Gick ut ur rummet. Mötte en man i hallen.
Jag stelnade till, jag kunde inte tänka. Pappa.

\"Jag ville bara säga förlåt\".