Jag vaknade imorse och fann ingen anledning att stiga upp. Jag försökte tänka något positivt den morgonen, men det gick inte. Jag gick upp, klädde på mig och kände mig som en robot. En som går på komando, en som är känslolös. Och sen på väg till skolan fick jag världens ångestattack. Det var länge sen min kära vän Ångest var och hälsade på. Han hade väntat och kämpat ihop sig till en stor klump i magen. Min kära vän log nu, men jag offrade han för mitt eget bästa. Inga skavsår den här gången, kanske är det på bättringsvägen?
För vaddå? Man måste väl må dåligt för att må bra? Och man måste väl nå botten för att överbevisa alla att man kan och mår bra?