I min rädsla ligger det tomma, det kärnlösa
Så jag söker en botten, jag vill att vi ska vara
mer än ett arv
Mer än spår av tiden
Är jag en spilld konsekvens av livets slump?

Jag söker ett första rum
Jag vill att det ska vara fyllt av en sång
En ren, klar sång, som sträcker sig genom tiderna
Och fattar min hand
Ett rum
Och i det står trädet, och varje barkbit, varje blad
Har sin ton
Sin ton, som skriker ut sin fullkomlighet
Ja, skriker ut sitt
Livet är fulländat i mig

Och om jag kunde sätta mig där
Känna ljusets eld i mina händer, genom mitt blod
Inte kunna tvivla
Ja, ett minne som kom till mig; det var här du föddes
Och ljuset kom i dig
Och ljuset var i dig innan din kropp var
Och trädet vävde ett mönster i månader, vävde samman
När du grodde i dess rötter
Och också trädet mindes
Att du funnits i tusentals år
Från jordens kärna som ett skri
Du lät
Jag är
Jag är
Du lät
Som kärleken
Och så kom den stund då det var din tur
Att bli kropp
Andas murrig jord
Lerig hand
Andas tid
Gräva tusen år identitet

Jag skrapar lera ur händerna
Andas
Skrapar lite eld ur mina ögon

Andas
Tappar tron och känner blindheten greppa tag om min kropp
Finns ett träd?
Finns liv och ljus?
Finns det första rummet?
Men något i ögonvrån nu...
Och något i kroppen
Ja, något i kroppen och själen

Du måste tro, det är det
Du måste tro
Och då sipprar elden under mina naglar
Rinner ur ögonen och leran jag vävdes i, rötterna som höll mig
Jag är ett spår av tusen år
Jag är en bit bark på trädet
Jag är ett ljus som solen
Ett ljus som solen
Jag är
Jag är
Jag är
Jag är som kärleken