En krukmakare satt och drejade vid sin skiva. Det var stilla i den lilla ateljen och det enda som hördes var drejskivans tysta ljud när krukmakaren i långsam takt trampade på pedalen som styrde skivan. Det var en gammal drejskiva, men väl beprövad, många vackra kärl hade formats på den. Han trivdes med sitt jobb, men det krävdes en hel del tålamod att forma de kärl som stod lite varstans bland alla halvfärdiga krukor och lerklumpar i den aningen röriga ateljen. Men han var tålmodig, i alla fall för det mesta. Ibland blev han nöjd över resultatet, ibland fick han börja om igen. Ibland blev det något annat än det han tänkt, då bytte han spår och ofta blev det resultatet till och med något bättre än det han planerat från början.

Ibland när han inte lyckades forma leran som han ville ha den knådade han ihop den igen och började om tills leran fick den form han ville att den skulle ha. Ibland var det som att leran själv visade vägen för honom att forma de allra vackraste krukor. En del krukor som hade bränts och stelnat i en form hände det att han krossade till skärvor och malde ner till grus igen, på så sätt fick han den finaste lera att arbeta med. Av den leran kunde han göra de allra vackraste kärlen. De hade på något sätt blivit bearbetade flera gånger och tanken slog honom att det på sätt och vis fanns något gudomligt i det där, att han började om igen. Att det ur de krossade kärlen kunde formas fram något nytt och vackrare.

Leran han hade framför sig var gjord av krukskärvor. Han formade klumpen varsamt med sina händer och det gällde att hålla tungan rätt i munnen, gjorde han minsta misstag blev han tvungen att börja om igen. Det gör ont att krossas, tänkte han och stannade upp i sitt arbete en stund. Förändring gör ont. Men ur resterna av ett liv som ser ut att ha gått i kras kan det formas ett nytt kärl, vackrare än det som var förut, precis på samma sätt som med mina krukor. Det här var en vacker tanke, det går alltid att börja om igen. Han återgick till sin lerklump som under hans händer sakta formades till ett vackert kärl. Det här skulle nog bli den vackraste hittills, tänkte han och log ett förnöjsamt leende.