Lina Arwidsson, jag önskar att det fanns ord.
Ord som kan beskriva hur mycket jag älskar dig.
Ord som kan beskriva min rädsla för att förlora dig.
Ord som kan beskriva hur lycklig jag är över att ha just dig.

Lina Arwidsson, jag önskar att allt kunde vara som förut.
Då vi kunde le, oavbrutet i flera timmar. Bara av lyckan att ha varandra.
Då vi delade intresse för samma saker och personer. Såsom Hilary Duff, fjortispojkar, sång och dans.
Då vi hade tusentals saker att tala om, det blev aldrig tyst. Vi delade allting med varandra, vi hade allting gemensamt. Vi var lika som bär.

Sedan kom tonåren, vi skulle inte längre gå i samma klass. Inte ens på samma skola. Vi skulle träffa nya människor, uppleva nya saker och växa som människor. Allt detta, utan varandra.

Lina Arwidsson, nu är allting annorlunda.
Nu har du Danny och jag har Crashdiet.
Nu har du dina fjortispojkar och jag har mina glamrockare.
Nu har du Britsarvskolan 7H och jag har Västra skolan 7C.
Nu har du ditt blonda hår och din moderiktiga stil och jag har mitt svarta tupperade hår och min spandex brallor med ett par riktigt sköna boots till.

Det är sorgligt men sant, men vi har ingenting gemensamt längre. Vi har inte tusentals saker att tala om, kanske några få. Det blir tyst och vi ler inte längre oavbrutet i flera timmar av lyckan att vi har varandra.

Lina Arwidsson, jag älskar dig så sjukt mycket. Men ibland så behövs det mer än kärlek för att rädda en vänskap som vår. Jag vill så gärna försöka, kämpa och slösa blod, svett och tårar för att lappa ihop vårt systerskap. För det är just det som vi delar, ett systerskap. Vi har glidit ifrån varandra, blivit helt nya människor som kanske klarar sig bättre utan den andre. Men jag hoppas fortfarande, hoppet är kanske det enda jag har kvar, men jag har det åtminstone i behåll.

Syster, jag älskar dig. Jag saknar dig och jag önskar dig allt väl i livet. Ifall att det skulle bli så att.. Att vi går skilda vägar..